Lästext
Underrättelse om grässlaget ängskavlen (Alopecurus pratensis), dess nytta och odlingssätt
1 Allt för lång tid är ännu icke förliden, sedan man i Finland upphörde att beta sina ängar om våren in till slutet av maj månad. På flere ställen anser man ännu för god hushållning att låta al, sälg, hassel och andra lövträd växa på dem, för att av dessas kvistar och löv erhålla föda för fåren.
2 Endast uti yttre skärgården av Korpo, Nagu och Kimito socknar, samt i Kökars kapell i Åland, varest intet åkerbruk idkas, har man från urminnes tid fört spillningen efter kreaturen på sina torra steniga backar eller på de låga stränder, havsvattnet genom sitt successiva utfallande överlämnat åt dessa trevliga öbor till ett snävt, men igenom deras omtankar och arbetsamhet frodigt växande höbol. Sedan man på flere ställen i vårt fädernesland vidtagit det av utlänningen och även i vissa provinser av Sverige länge övade sättet att genom dikning, uppfällning, gödslande och annan passande behandling göra|716| magra, mosslupna och svagt växande ängar bördiga, har man allmänt och nästan uteslutande nyttjat frön av ängskampen, eller timotejgräset (Phleum pratense) till dessa nyodlingars besående. Detta grässlag finnes även hos oss vilt växande, ehuru det i norra Amerika först begynte odlas och vann ryktbarhet, samt därifrån hämtades till England och sedan spriddes kring andra delar av Europa, och förtjänar för sin frodiga växt och den begärlighet, varmed kreaturen förtära det, allt det lov, det erhållit. Det har likväl det felet att ej länge kunna försvara sin plats emot andra magra och mindre begärliga grässlag, som så uttränga det, att knappt några svaga stånd efter 5, högst 6 år vanligtvis där kunna upptäckas, varest det några år förut gav en så rik avkastning. Det har ännu därutöver den egenskapen, att ej trivas på en sumpig och allt för sidlänt grund. Det har ej heller särdeles rotblad utan förnämligast en med blad omgiven stjälk, som bliver sträv och osmaklig, då den står för länge, samt tjänar därföre mer för|717| hästar och stora nötkreatur än för ung boskap, kalvar och får, som älska lenare och finare höslag.
3 Detta gav författaren av denna korta uppsats anledning att eftersinna, om icke något annat gräs skulle till odling kunna försökas, som i äring kunde jämföras med timotejgräset, men bibehölle sig längre, bättre fördrage lågländ kallgrund, sådan bara finska i allmänhet hava och ägde mera blad än stjälkar, samt vore för våra kreatur lika begärligt. Han trodde sig finna dessa egenskaper förenade hos ängskavlen, den han funnit i Sverige allmän på bättre ängar, men i synnerhet på de stora låglänta ängarne nära Kalmar, omkring Norrköping och även på vissa trakter av Kungsängen vid Uppsala utgör stundom den enda, stundom den förnämsta gräsväxten, liknande på avstånd ett härligt åkerfält, varföre det också av allmogen i vissa nejder kallas råggräs. Här i Finland har det funnits vilt växande på Ypois Säteris ängar nära denna stad och på några rätt få andra ställen invid saltsjöstränderne|718|, men så sällsynt, att det ej med skäl kan räknas ibland inhemska växter. Det tål likväl fullkomligt finska klimatet, trives både på hård vall och sidländ mark, ehuru den senare synes vara den egentliga jord, naturens herre anvist för detta förträffliga foder. Det har få stjälkar och mycket blad, som ehuru stundom nära en aln långa, likväl äro mjuka och för kreaturen begärliga. I sin fulla växt lägger det sig, likt en tjock och tät fäll, och måste slås tidigare än annat hö, annars antager det emot roten en brun färg, och förlorar en stor del av sin kraft och smaklighet. Roten tager likväl icke därigenom skada, utan är snart till reds att skjuta nya täta skott, och bekläder jorden ånyo med en behaglig grönska, som vissa år i början av september föga eftergiver den första växten, och kan då avbärgas, så framt man ej hellre vill låta avbeta den, som blivit funnit förmånligare i anseende till följande årets äring. Den uppsökes också|719| av hästar och alle nötkreatur med så stor begärlighet, att de ej behöva därtill särskild anvisning och avgnager av den, om det tillåtes, in till jorden. Det oaktat uppskjuter det följande vår tidigare än de fleste andra grässlag, och står i full växt och blomma, innan desse hunnit utveckla sin stjälk, vårbrodden och några andra tidiga gräs dock undantagne. Därföre äro också dess fröar vid den vanliga höanden mogna, och kunna med lie förut avslås, ovanför de liggande bladen, som därefter på vanligt sätt slås, och avbärgas. Detta gräs säges också äga den lyckliga egenskap framför våra övriga foderväxter, att det ej röres av gräsmasken, emedan det genom sin tidiga växt hunnit få den stadgar, att det ej smakar detta skadliga insekt som vissa år på våra bästa ängar gör så mycken förödelse. Som denne mask först in uti juni framkommen, finner den uti de övriga växternas ännu späda skott en mera passande föda. Men det som i synnerhet giver detta grässlag ett utmärkt rum ibland de till odling försökte växter, än dess varaktighet eller förmåga att icke allenast bibehålla|720| sitt ställe, utan också att kunna utvidga sig till den jord, som av andra i dess grannskap växande gräsfält är intagen. Man kan häruppå och må till exempel anföras, visa ovedersägliga prov, att år 1788 i början av augusti månad erhölls med posten ifrån Norrköping ett litet paket sådant frö av vid pass 6 eller 7 lod. Det såddes då genast utan blandning på en därtill uppbruten linda, belägen invid och invid en ladugård, vilken mark från gräsrötter väl rensades och såsom en kryddgårdssäng tillreddes. Det kom snart upp och täckte någorlunda jorden, innan vintern inträffade. Följande vår var det tidigt i växt, och stod emot slutet av juni tätt och frodigt, som en rörvasse, uti denna feta, något fuktiga och välbelägna jord. Allt sedan den tiden, eller i 34 år är har det på samma ställe icke allenast bibehållit sig, ehuru i sanning mindre frodigt, sedan ladugårdshusen för 9 år tillbaka avbrunno, och de nya byggnaderne flyttades på annat ställe, utan det har också utspritt sig till flerdubbel vidd, ehuru denna lilla hägnad alla år blivit starkt betad, |721| efter slåtten, samt ankor och gäss under själva växttiden objudne sökt sig in, avbitit gräset och med särdeles behändighet plundrat axen. Ifrån denna stamplantering har frö årligen blivit taget, därmed större ängsodlingar blivit sådde, varav åter större partier frö årligen hämtats, och blivit dels skickat till Sverige, dels till några omtänksamme hushållare inom Finland utdelat.
4 Sättet att odla detta gräs är uti allt lika med det, som nyttjas med timotejgräset och fromental eller knylhavren. Fröna bliva väl med mera besvär samlade, emedan gräset skjuter så sparsamt i stjälk, men avhugger, såsom redan sagt än med lie, innan själva bladen avslås. Man avvaktar tiden, då axen ifrån brungröna bliva vita eller blåaktiga och börja litet falla av. De torkar tunt utbredde uti en för luftdrag öppen loga eller vind och utpiskas med käppar, då de lätt lossna. De böra sedan bredas ut att ännu bättre torka, på det|722| de ej må taga till sig värma och förlora sin fruktsamhet, som händer, om de något fuktiga eller färska uti säckar eller lårar hårt inpackas. De måste också aktas för råtter och möss, som med sällsynt begärlighet uppsöka dem, göra sig vägar uti kärlet och noga förtära den lilla kärnan, utan att det kan märkas på fröet.
5 Man har försökt flere sätt att så det, än alldeles oblandat, i augustimånad, då det snart uppkommer, och ehuru ogräs synes kväva det första året, segrar det likväl året därpå och står sedan rent och frodigt. Allmännast har det blivit sått straxt ovanpå det nedplöjda rågutsädet, antingen på gammal och förut väl gödd åker, som man ämnat lägga igen till höslag, eller på uppbruten linda, som förut i 2 à 3 år burit havra, tills mossa och gräsrötter förmultnat. Även har det någon gång blivit sått ovanpå kornsädet. Härvid måste likväl anmärkas, att rågen så väl som kornet böra sås mycket tunt, och att detta fina frö endast med en lös sladd tunt med jord betäckes. Det återstår att försöka det|723| på upphöjd linda, varest plog tiltarne förut blivit med harv väl jämnade och med kort eller fin spillning förbättrade, vilket odlingssätt i Sverige blivit så mycket berömt i senare tider. Första året därefter får man ej räkna på någon avkastning, så framt det ej blivit sått oblandat och så tidigt, att det hösten förut hunnit väl rota sig. År 1819 befanns det likväl, ehuru sått på råg, så frodväxt emellan de glesa rågstånden, att man, efter rågens avhämtning med handskära, icke kunde undgå att avslå hela ploglandet, av 3 tunnlands vidd, varefter det jämte rågstubben inbärgades 30 goda sommarlass, däruti rågstubben av det goda gräset så förbättrades, att kreaturen med största begärlighet förtärde alltsammans.
6 Man har dock trott sig förmärka, att denna odling därav skadades, varföre man därefter alltid lämnat första årets växt obärgad, för att bättre rota sig. Av|724| samma skäl har man sällan tagit mer än en skörd, ehuru den senare växten föga eftergivit den första.
7 Slutligen bör nämnas, att detta gräs icke kommer fort på sådana ställen, där vattnet länge bliver stående såsom i dikesbottnar, vattengölar eller allt för sumpiga ängar, icke heller trives det på magra torra backar eller i grov sand och stenör, men på feta ängar, grunden må vara ler eller sand, går det väl och i fin kärrmylla, som ej är sur eller vattensjuk, ehuru sidländ och höst och vår översvämmad, lyckas det förnämligaste. Man kan beså ett tunnland med 20 skålpund frö, bättre handlar likväl den, som ej hushållar med utsädet, utan använder till och med dubbelt så mycket. Till jämförelse har man odlat detta gräs och timotejgräset på lika ängstegar i bredd med varandra. Om de de första 3 åren tävlat om företrädet så har efter deras förlopp fördelen icke varit|725| tvetydig, då Alopecurus stått kvar och timotejgräset försvunnit, som av flere åsyna vittnen kan besannas och ännu kan beses.
8 Allt vad nu i korthet blivit anfört, är grundat på egen mer än 30-årig erfarenhet, men den som därutöver önskar veta, huru åtskillige godkände författare härom yttrat sig, kan finne det uti Linnei Flora Svecica, i Bergii Tal, om [svenska] Äng-skötseln, sid. 56, i Sveriges Landbruks Akademiens Handlingar för år 1816, sid. 248, i [A.] Thaers [Inledning till kunskapen om den] engelska lanthushållningen, sid 347, i samma författares Rationella [landt]hushållning[ens] [grundsatser] fjärde delen, sid. 446, och i Svensk Botanik, första bandets tredje häfte.
|726|