Lästext
Färgareregler som bör iakttagas vid färgningen
1.
1 Kärilen, som brukas till färgning, måste vara väl rengjorde, att i dem intet fett finnes, ty det förhindrar verket.
2.
2 Tecken till det feta, är, att tyget, som färgas skall, flyter gärna uppe.
3.
3 Det som färgas skall, måste även vara från allt fett fritt och rentvagit, eljest biter ingen färg på.
4.
4 Vatten till färgande bör vara friskt. Strömvatten är det bästa, där näst droppvatten. Salpeteraktigt och kalkvatten duger intet. Det vattnet är bäst, var utinnan ärter bäst kokas. Där före kan man så väl färga i Leyden i Holland, efter Rhenstömmen går mitt igenom staden. I Haërlem färga de också väl, emedan de med en konst vid havet skilja det söta vattnet ifrån det salta, genom sand när ebbe kommer, och det genom en lång kanal till staden neder draga.
|8|5.
5 Alun är nödigt till alla färgor, förutan svart. Det svenska alunet är det bästa. Eljest finnes alun i Moscau, Sachsen, Hessen. etc. Till en mark garn tages gemenligen 4 lod alun.
6.
6 Vitril är bäst från England, där näst den svenske.
7.
7 När man färger svart, måste man väl akta sig, att ingen brand faller i färgen av våda eller skälmeri; ty färgningen går intet för sig. Dock kan det med tillslagen spiritus vitrioli ändras.
8.
8 Alle barkar och rötter av träd, som till färgande skole brukas böre tagas upp om våren i fullmånaden. Brun ekebark är bäst.
9.
9 Alle gräs och örter skole tagas upp förr än de gå i blomma; dock i fullmånaden.
10.
10 Urin eller kammarlut bör vara av manfolk och intet av kvinnfolk.
11.
11 Inga kvinnfolk måste vara vid färgningen, när de hava sin räkning.
12.
12 Det skum som flyter ovan på alunvattnet, bör borttagas.
|9|13.
13 När man färgar med gräs, vore bäst att kasta bort gräset, innan tyget inlägges, att icke det må fläckas av något blad eller löv, som fastnat.
14.
14 När kalk måste blandas under leten, måste man honom så lägga, att han intet rörer vid tyget, ty han gör det skört och murkot.
15.
15 Tecken till, att något är igen av leten, är det skinnet och skummet, som lägger sig ovan på. Är det borta kan intet färgas mera.
16.
16 Färgad tråd, måste intet alltid hänga lika, ty eljest rinner leten till ett ställe.
17.
17 Linnet tyg bliver styvt, om snickarelim blandas i färgen.
18.
18 All ull, som färgas skall, bör vara ganska ren, att färgen må fastna. Fransoserne bruka mycket eaux sures, gjort av vetekli och vatten och litet surdeg. Kallas av färgare, Semel-waßer, Kraftwaßer im Sudt.
19.
19 Vita tyg kunna färgas blå utan förbere|10|delse. Den vitaste och renaste ull låter sig bäst färga.
20.
20 Alun och vinsten tjäna zum anfallen der farbe, und zu deren anhaltung, att färgen må bita på och fastna.
21.
21 Det som färgas skall, bör ligga glest på vart annat, att färgen går bättre igenom.
22.
22 Alle tjocke tyg böre hava fastare grund, än de tunne.
23.
23 Alle sure spiritus göra örters safter röda. Alle alkaliske, göra dem gröna. Alle urinosi, göra tjockt och trubbelt.
24.
24 Salt gör mycket till röd färg. Där före är en fastandes urin bäst.
25.
25 Pottaska och all stark aska gör färgen högre och mera igenom trängande. Om man kokar Fernambocs bresilja, och lägger där till pottaska bliver det purpur och violett. Mjölk med pottaska kokad bliver rödaktig. Saftgrönt upplöst i vatten, och pottaskalut där i slagen, blir straxt gul. Färg av rosor blir grön, |11|och upplöst lackmus bliver och grön.
26.
26 Mineralier giva fuller högre och vackrare färg än gräs; men de fördärva och så det, som färgat är: ty de måste anses såsom nålar, och göra all ting skört. Ju tyngre de äro, ju mera kraft hava de.
27.
27 Färgor av gräs bita bäst på de tyg, som av örter och gräs tillverkas.
28.
28 Mineralfärg äter snarare upp yllet än linnet.
29.
29 Såpa och tvål äre nödvändige vid letande, men måste, så väl som kliet, väl uttvättas, eljest varder tyget strävt och fläckiot.
30.
30 De gräs och örter som färga papperet straxt de stötas, duga intet till färgande.
|12|