Degerby

1 Uppteckningar av Vivi Peters.

2 [innehållsförteckning, se faksimil]

3 [förteckning över huvudsagesmän, se faksimil]

4 Degerby (Nyl.) Eft. E. B.

Barnsöl

5 Barnsöl kallades även kristningskalas. Efter dopet bjödos faddrarna på kalas. För dem var ett halvkalas anordnat. Detta bestod vanligen av stek av nötkött med potatis, russinsoppa och pannkaka med plommonkräm. Steken kunde även utbytas mot färsk gädda i synnerhet sommartid. Därefter bjöds kaffe med köpt vetebröd. Några kunde även på en kristning bjuda ett vinglas.

6 Tidigare fördes åt barnsängskvinnan mat eller ”föring”, vanligen bestående av ett jästbröd och en surmjölksost. Nu gå också grannkvinnorna de första dagarna på besök till barnsängskvinnan och skola då bjudas på kaffe och bröd.

7 Degerby (Nyl.) Eft. A. F.

Begravning

8 Sagesmannen var 8 år, då gamla strandarn dog (husbonden på Strand gård), men hon mindes ändå väl, att man haft kock från staden till begravningen. Ehuru hon var bara barnet, fick hon ändå ett glas vin och blev yr i huvudet.

9 På senare begravningar bjöd man vanlig kalasmat, om sommaren färsk gädda, om vintern stek, samt sötsoppa med plommon och sockerkaka. På fattigare ställen utgjorde pannkaka med plommonkräm deserten.

10 Före maten bjöds på en begravning kaffe med krans, sockerbröd och hjortron samt ett glas vin. För den avlidne utbragtes alltid en skål.

11 Likkistorna köpte man i Degerby ofta |11||12| åt sig själv på förhand. Gamle Strandarn hade kistan på vinden färdig med svepningen uti. Likaså Srandbergskan och gubben hennes. Sagesmannen hade hört, att t. o. m. en gumma, som hade kistan färdig på vinden, använde denna som förvaringsställe för sötsurlimporna.

12 Kistan skulle stå färdig, så att man vid hädanlykten skulle ”ligga mellan torra bräden”.

13 Gubben Grönberg, som hade släktingar i Petersburg, fick svepningen därifrån. Kistan lät han ”laga” i Degerby.

14 Degerby (Nyl.) Eft. E. B.

Bryggd

15 Hembryggt öl skulle det åtminstone vara till jul och skörden. Alla bönder hade humlegårdar förr och småbyggarna med.

16 Maltbastun eldades ungefär efter potatisupptagningen och maltet förvarades i en liten avdelad lår, som kallades ”standlår”.

17 Genom ett grovt såll siktades det fina av maltet bort. Detta sparades till memma. Av det grova maltet bryggdes öl.

18 I en stor järngryta fylldes vatten och maltet lades i det kalla vattnet jämte humla. På 30 liter vatten tog man cirka 3–4 kg malt och ett par nävar humle. Då blandningen kokade upp, rörde man i grytan med en lång träslev. Det var stor fara för att det skulle vidbrännas och då hade hela |15||16| bryggden varit skämd. Värdinnan själv skötte därför gärna omrörningen.

19 Enris lades under tiden i ”råstan”, som ställdes något snett med en så som underlag. Den Ställdes snett därför att byggden skulle kunna rinna ut genom hålet i ena laggen. Enriset gav bättre smak åt ölet och det fick gärna vara bär på kvistarna.

20 Den kokta blandningen östes ur grytan över enriset, silade sig genom enriset och hålet i laggen av råstan med i sån. Maltet och humlen stannade i enriset. Ölet i sån späddes nu ut med ljumt vatten. Då detta svalnat, så att det som var ljumt som nyssmjölkad mjölk, tillsattes jästhumlen i sån. Denna hade man |17||18| från föregående bryggd (den humle som stannade på enriset) sparat torkad t. ex. på vinden i ett såll. Sån övertäcktes nu och ölet fick jäsa i den varma stugan till följande dag, då det tappades i öltunnan. Med deg tätade man sprundet på tunnan fast, så att ”ölet inte blev andfallet”. På ovannämnda sätt bryggdes julölet.

21 Av mäsken med litet ny tillsats malt bryggde man en svagare bryggd, som kallades juldricka.

22 Drickestunnorna, den ena med julöl, den andra med juldricka, stodo i bredd i källaren eller mjölkkammaren. Under julen hämtade man sedan in öl och dricka i stävor eller ämbar och fyllde i stop och karaffer. |19||20| Pigor och drängar kunde få dricka ur stenskålar av lera med ett öra. Dessa, som man i vardagslag hade på matbordet med skummjölk uti, lytte man sig av viborgska lumpgubbar mot gamla trasmattor och säckar.

23 Mäsken, den senare, och enkvistarna bara man vanligen till sjön eller om det fanns träsk i närheten och stjälpte det i en vak till julmat åt fiskarna eller kräftorna.

24 Bottensatsen i öltunnan tog man till jäst för brödbakningen och torkade den på trasor, innan man började köpa jäst från staden eller butiken.

[Bryggd]

25 I Degerby byggde man för femtio år sedan öl till jul, påsk, midsommar och skördetiden samt till kalas i gården såsom bröllop, barnsöl och läsförhör.

26 (Eft. A. F.)

27 Degerby (Nyl.) Eft. A. F.

Brödberedning

28 I Degerby bakade man för cirka 50 år sedan redan fyra sorters bröd, surt, söttsurt bröd av grovt rågmjöl, söttsurt bröd av skrätt rågmjöl och jästbröd både av skrätt rågmjöl och hemvete.

29 När degen var knådad, gjorde man ett kors med handen på den och det gör man allt ännu. Det var för att välsigna den, så att bakningen måtte lyckas.

30 Surt bröd bakade man vanligen en stor bakning i september och detta bröd skulle räcka till julbaket. En sådan bakning räckte flere dagar. Man beräknade 30 bröd per person |25||26| i gården. I en gård med 8 personer bakades sålunda 240 bröd.

31 Jästbröd bakade man till högtider och bråd arbetstid. ”Man slog i väggen någon tumma”, hette det då man hastigt ville baka jästbröd till en högtid. Man tröskade då inte utan slog kärven i logväggen, så att kornen föllo ur.

32 I sagesmannens ungdom var vårvete ej i bruk utan höstvete. Detta ville dock inte gå på Degerby jordarna, emedan det fordrar mera lerjordar.

33 Bagarbröd köpte man i Pellas handel i Kyrkobyn. Barn skickades till butiken efter ”halvsulor”, som kostade 8 penni paret.|27|

34 Degerby (Nyl.) Eft. E. B.

Brödberedning

35 Man hade två stora bakningar om året, en på sommaren och den andra till julen. All säd maldes till Strand gård på en vattenkvarn, som fanns i forsen vid Strand.

36 Bröden förvarades antingen på spett i stugtaket (surbröd) eller i ”standlårar” (rågeller kornlårar eller tomma lårar). Söttsurbröden förvarades alltid i ”standlåren”. Till högtider bakades ”söttsurbullana”, som de kallades här, dels av siktat och dels av grovt rågmjöl och malt.

Söttbullor

37 I det sötsura brödet lade man kummin till kryddor.

38 Maltet lades i degtinan och på detta |29||30| hälldes sjudande hett vatten. Mjöl irördes med kräcklan och blandningen klappades duktigt. Mjöl ströddes nu på, varefter degen fick stå en halv timme för att den skulle sötna. Den ovannämnda proceduren upprepades, d. v. s hett vatten tillspäddes, mjöl iblandades och degen klappades. Proceduren upprepades 4–5 gånger, tills degen sötnat och man erhållit det mått deg man för tillfället önskade. Detta förfarande kallades ”slå in ti sötsurbullor”.

39 Degtinan lyftes därefter upp i spiseln och här självsurnade degen över natten. Stundom måste du stå längre, innan den blev lagom sur. Den knådade nu stadigt, hårdare än än surbrödsdeg. Man knådade den ända tills händerna vita och degfria lossnade ur degen, varpå man strödde litet mjöl på och lät den |31||32| stå överhöljd och jäsa upp.

40 Med ”brödspaden” östes degen upp på bakbordet och ältades till en stor rulle, varpå man ”ämna”. En skicklig bakerska slog med handen av rullen lagom stora bitar till en limpa. Man fick inte skära med kniven av degen, vilket betydde otur med bakningen. Man ”ämnade”, d. v. s. formade degstyckena till runda bullar och bakade sedan ut dem till limpor. Dessa skulle bakas runda och släta, så att inga sprickor eller remnor, som kallades skomakare och bullar lämnades i bullen. Om en flicka gjorde det, fick hon ful gubbe. ”Ju vackarare och slätare söttbullarna desto vackrare man”. Bullarna eller limporna radades, varefter de blevo färdiga på bakbräden, där de fingo jäsa upp. De naggades därefter |33||34| med en strumpsticka eller gaffel, smordes med maltdricka eller sockervatten och buros till brödspaden vid ugnen, i vilken de skötos in. Vanligen använde man en hönsvinge att smörja bröden med. Då dessa voro ljusbruna tog man ut dem och smorde dem ännu en gång, varpå de ånyo skötos in i ugnen, där de fingo grädda mörkbruna. Efter gräddningen täcktes bröden väl med lakan, filtar och täcken för att skorpan på dem skulle bli mjuk eller som det hette ”för att värmen skall slå i dem”.

41 ”Söttsurbullarna” förvarades i sädeslårar vanligen. – En gumma i Degerby säges dock ha använt den färdiggjorda likkistan, som stod på vinden, till förvaringsplats för dem.

42 (Eft. J. F.)

Paltbröd

43 Paltbröd. (Se slakt)

44 Degerby (Nyl.) Eft. E. B.

Bröllop

45 Grädde, smör, ost och någon sötsurlimpa och ägg fördes med till bröllopsgården av värdinnorna. Det kallades ”föring”.

46 Från bröllopet kunde man även få ”föring tillbaka. Kocken åtminstone fick så mycket mat med sig hem från bröllopet, att han kunde dela med sig åt sina vänner och bekanta.

47 Efter bröllopsmiddagen bjöds kaffe utan bröd och därpå vidtog dansen. Under denna bjöds flere varv kaffe och te med krans och skorpa eller sockerbröd samt åt karlarna kaffeknorrar och åt kvinnorna vin.

48 Deberby (Nyl.) Eft. J. W.

Bröllop

49 Då gästerna kommo till bröllopsgården bjöds kaffe omkring på stora brickor och en uppassare kom efter med brödbrickan, där en stor bröllopskrans med småbröd i mitten tronade.

50 Brudsätan for man efter med häst dagen före bröllopet. Hon skulle binda brudkransen och för övrigt göra bruden i ordning. På kvällen smorde hon in brudens hår med konjak och flätade det i små flätor, så att det blev burrigt till följande dag.

51 Myrten skulle huvudsätan odla. Det gick 4 lod myrten och hon brukade ta 40 penni lodet. Men för den 2 mark hon fick som lön för brudklädningen, skulle hon gratis bestå |41||42| slöja samt spetsar kring hakan och ärmarna på brudklänningen. På brudpallarna, över vilka höljdes vita dukar, ströddes även myrtenkvistar.

52 Bruden kläddes i ett skilt rum och dit in fick ingen annan än brudsätan komma. Här måste brudsätan trösta brudarna, vilka sällan voro glada. Det gällde att prata och skämta med dem, så att de inte började gråta och skämde utseendet. –Brudkransen bands av myrten runt huvudet med mycket vita myrtenblommor framtill. Om bruden ej var ”riktig flicka” fick kransen ej fästas ihop på mitten.

53 Brudarna kläddes vanligen med rött skräp kring midjan och ett spänne till vänster, nästan oberoende vilken färg klädningen hade.

54 Kocken mutade alltid brudkläderskan, skickade in i brudkammaren kaffe och pepparkakor |43||44| eller en smakbit från någon maträtt. Detta gjorde åtminstone alltid ”Rosenbergs mommo”, Hedvig Tötterman, som var den förnämnsta kalaskocken i Degerby för femtio år sedan, senare blev det Ida Biström.

55 Under det bruden kläddes och inövades i alla vigselceremonier och knäfall, stucko alltid passerskorna, klädda i svarta klädningar och vita förkläden in någon bricka.

56 Sagesmanen hade klätt den första bruden, då hon var 15 år och inalles hade hon klätt 75 brudar.

57 Om brudens far levde, skulle han leda bruden till brudgummen före vigseln, eljes en närastående manlig släkting. Brudparets föräldrar skulle också under vigseln stå alldeles bakom brudparet. Om öppningen |45||46| var bred mellan blev äktenskapet lyckligt. Den av brudparet, som knäföll senare på brudpallen skulle dö först.

58 Efter vigseln lyckönskades brudparet av alla med orden ”Jag önskar er lycka och välsignelse”, vilka ord framviskades, så att ingen närstående hörde dem. Därefter bjöds vin omkring på brickor och konfekt med verser på. Alla skålade med brudparet.

59 Matborden dukades nu i hästskoform med vita dukar. Om dukarna inte räckte till, så kunde man skarva med lakan. Tallrikar, glas, knivar, gafflar och skedar samt alla behövliga kärl, som man icke hade tillräckligt av i bröllopsgården, lånades från byn.

60 Stora brödkorgar av rot eller senare stora brickor med vita dukar på stodo ett |47||48| par på varje bord, så att de som sutto runt om räckte till korgen. Sötsurlimpa, vetebröd och jästbröd hade man i stugkammaren färdigskuret i stora korgar och på brickor, så att man bara hade att fylla på. Smöret var upplagt på tallrikar och deserten stod även på bordet genast utom ölkannorna eller stopen.

61 Gammel Ersen i Degerby förblandade smöret med sockerkakan, vilken han lade på brödet. Då grannen undervisade honom om att den skulle ätas till efterrätt sist, sade han: ”Ja tycker de ä mjukt å bra ja för gambäl folk”.

62 Rätterna voro vanligen a la daube, (schele), garnerade med skurna rödbetor och äggskivor, piråg med köttfyllning, färsk gädda med potatis och pepparrotssås, buljong med pastejer, stek, ”brudgröt” (risgrynsgröt) |49||50| och till desert ”systerkaka” (sockerkaka) med sveskonkräm (plommonkräm)

63 Före måltiden cirkulerade tidigare ett par dricksglas med brännvin. Alla skulle smaka men endast någon av karlarna kunde taga en stor klunk. Senare fick var och en ett spetsglas vid tallriken och värden för bröllopet fyllde i glasen.

64 Efter måltiden bjöds en kopp kaffe utan bröd. Under kvällens och nattens lopp bjöds flere varv kaffe med krans och småbröd åt kvinnorna samt kaffeknorrar (brännvin) åt karlarna, omväxlande med toddy (konjak).

65 Vad ingången till bröllopsgården stodo höga barkade granar med surkol i toppen och flaggor på.

[Bröllop]

66 Mellan brudgummens och brudens hem spelades marsch, då bruden lämnade hemgården.

67 Bruden ropades ut av ”siarna”, som hurrade. Någon gång kunde dock glåpord kantas åt henne och ibland saluterade man. Eljes ropades ”Vacker brud och vacker brudgum, tärnor och brudgumsdrängar likaså. Marskalkarna kallades i Degerby brudgumsdrängar.

68 Siarna ”åkällde” om de inte fingo någon traktering t. ex. en sup och smörgås eller kaffe och bröd åt dem som trängde sig ända in i farsstugan.

69 (Eft. A. F. K.)

70 Degerby (Nyl.) Eft. E. B.

Fisk

71 I en liten not hade vanligen fyra personer del. En av dessa valdes till notkung. Denne kastade ut noten och bestämde, var varpen skulle dras. Om noten fastnade, var det notkungen, som skulle lossa noten från stenarna. Noten hölls uppe av två långa linor, av vilka den ena var fastgjord på ”kränkan” på land och den andra i båten. En person skulle stå post vid varje lina, men då noten drogs iland, vilket kallades ”nöta”, drogo två personer i varje lina.

72 Om vintern drogs ”stornot” eller strömmingsnot under isen. Den vak om ett par meter, i vilken man tog upp notens kallades brunn. Där drogo fisken upp. Första gången sagesmannen vid 19 år var |55||56| med och drog not fick man 6 lispund gäddor.

73 Om sommaren drogs ”lillnot” eller ”fjällfisknot” och den fisk, som fångades med lillnoten kallades ”badfisk”. En midsommarafton fångade man 2 ”flakor” fisk och det räckte till sent på natten, innan man fick all fisk ur noten.

74 I Degerby fiskade man strömming, id, braxen, gädda och abborre.

75 Från Ingå brukade man komma till Strand för att köpa braxen. Där fångades lasstals och ibland kan det vid stranden utanför ån så stora stimm att man nästan kunde plocka upp braxen med händerna.

76 Ännu i dag som är finns braxen till överflöd. Om sommaren äter man salt braxen i alla gårdar.|57|

77 Degerby (Nyl.) Eft. A. S.

Jul

78 ”Julbullan” skulle stå tre på varandra på julbordet från julaftonen till tjugondagen. Det var i sagesmannens hem tre ”söttsurbullor” (sötsurlimpor), av vilka en sparades till kyndelsmäss, en till fettisdagen och en tredje till dagen, då korna första gången fördes ut på bete om våren. Men sagesmannen hade hört att man även haft ett bröd av varje sort, surbröd, sötsurlimpa och jästbröd.

79 Limporna på julbordet måste emellanåt flyttas om d. v. s. byta plats, så att de inte skulle börja mögla.

Kalasmat

85 Degerby (Nyl.) Eft. E. B.

Ljus

86 Ljus stöptes förr av får- och nötkreaturstalg Denna hackades och bultades med yxhammaren, tills den var smidig som smör. Den skirades i ett vitt rent kläde och östes i ljuskärnan, i vilken vekarna doppades.

87 Numera användes flattet till tvålkokning. (E. D.)

88 Degerby (Nyl.) Eft. L. E. S.

Lasförhör

89 Husbönder och värdinnor från läsbolet och släktningar fingo ett mål mat läsardagen men, arbetarna och annat sämre folk bjöds på kaffe och smörgås.

90 Andra dagen hölls ett ståtligare kalas för grannar, vänner och släktingar i hela socknen. På detta serverades samma rätter som på ett bröllop med undantag av brudgröten.

91 Degerby (Nyl.) Eft. A. E. F.

Matordning

92 Kl. 4–½ 5 steg man upp på en bondgård. Husbonden väckte folket i huset. Vid bakning var man dock tidigare uppe, redan kl. 2–3.

93 Då det fanns två tjänarinnor i gården, gick den ena till ladugården och ”måkade” och gav mat åt kreaturen och den andra kokade kaffe och sopade stugan. Eljes kokade värdinnan kaffe.

94 Kl. 6 åts åtminstone under bråd arbetstid såsom höbärgning den s. k. lillfrukosten, som bestod av en sup och en smörgås, en fjärdedel av ett jästbröd jämte smör och surmjölksost. Denna frukost fördes ut till ängen. Kl. 8–9 gick man hem på frukost, som kunde bestå av potatis med strömming, stekt fläsk |71||72| eller blodpalt och skummad mjölk på.

95 Till middagen kl. 2. kokades potatismos eller köttstuvning och till andra rätt kunde man ha korngrynsvälling eller fil. Då det var köttsoppa till middagen, åt man salt braxen under. – Under middagsrasten vilade sig alla en halv timme i stugan. Därefter slipade karlarna liarna och kvinnfolket hjälpte värdinnan med något smått, innan man på nytt gick till ängen.

96 Kvällsmålet var ej så noga bestämt. Det dröjde ibland till kl. 8 eller ½ 9, innan arbetsfolket kom hem och åt korngrynsgröt eller ”gröpegröt”, kokad av grovt rågmjöl.

97 Till middagen omväxlades även med ärtstuvning. Ärtsoppan var ej vanlig |73||74| förr. I ärtstuvningen lade man rågmjöl, detta i synnerhet om man hade ärter som ej ville bli mjuka.

98 I en del gårdar åt hantverkarna tillsammans med husbonden i kammaren men inte i stugan med drängar och torpare. Det var dem tiden (cirka 40 år tillbaka nu och tidigare), då man värderade hantverkarna mera än nu.

99 (Eft. J. G.)

100 I vardagslag åt man i sagesmannens barndom i Degerby på matstol. Vid denna sutto karlarna till höger och kvinnorna till vänster. Bordet kunde efter måltiden slås upp till stol.

101 (Eft. J. F.)

102 Degerby (Nyl.) Eft. E. B.

Midsommar

103 Till midsommar hörde fil och surmjölksost med jästbröd.

104 Degerby (Nyl.) Eft. A. F.

Mjölkhushållning

105 Man mjölkade två gånger om dagen, kl. 6 på morgonen och kl. 6 på eftermiddagen. Kor, som nyss burit, mjölkades tre gånger.

106 Åt bärkor kokades maltdricka flere gånger om dagen den första veckan efter kalvningen. I detta dricka lades vanligen ”libersticka” men även malört eller kålrotsblad. Den tiden korna fingo detta dricka undgingo de även mjölkfebern, som nu är ofta förekommande. Man anser, att fadermjölet korna nu få är orsaken till mjölkfebern.

107 Det skall även ges brännvin åt bärkor ”så mycket som går i ett koöra”. Detta är ännu vanligt och det säges skydda korna mot sjukdomar. Man slog även tidigare ”kaffepårå” |79||80| i det första drickat åt kon efter kalvningen för samma orsaks skull.

108 Det första målet en nyssburen ko mjölkar skall ges åt kon, som ”renar sig snabbare”, då den får sin egen mjölk. Endast så mycket, som ”går i kalvörat” skall kalven få. De sex följande målen sparades till kalvdans eller kalvost, som gräddades i bleckformar. Man kryddade stundom med ingefära och kummin men endast salt var det vanliga. Osten åt man med mjölk och något kanel på. Åt främmande serverade man kalvdans med sylt t. ex. körsbärssylt.

109 Mjölken förvarades om sommaren i ”källarlånan”, farstugan till källaren på långa hyllor längs väggarna. Ingen särskild mjölkboda torde ha förekommit i Degerby men i farstugan hade endast |81||82| vanligen ett större skafferi för mjölken och detta kallades mjölkontor. I detta silades och skummades mjölken, där den förvarades om vintern.

110 På Strand gård silade man i sagesmannens barndom mjölken genom granris i en träsil. Sedan köptes blecksilar från staden. För cirka 40 år sedan använde ännu en gumma på Kopparnäs granris i en träsil.

111 (Eft. E. G.)

112 För 30–35 år tillbaka kördes mjölk från Kyrkslätt och Helsingfors närliggande socknar till huvudstaden men ej från Sjundeå och Degerby samt Ingå. I dessa socknar kärnade man därför mjölken till smör. – För cirka |83||84| 30 år tillbaka började man även från Degerby skicka mjölk med knetbanan till Helsingfors.

Fil

113 Fil silades i stora träbunkar. Man ansåg att den bästa filen löpnade i bunkar, som voro gjorda av alträ.

114 (Eft. L. E. S)

Smör

115 På Jävurs gård i Rådkila liksom i många andra gårdar i Degerby kärnade man tidigare smör (50–60 år tillbaka) smöret i ”vevkärna” men senare som nu i stötkärnan med ”tirel”.

116 I byttor, som drogo 2 skålpund fördes smöret till staden vanligtvis men även i byttor på ända upp till 5 skålpund. – I en smörbytta beräknar man allt ännu 50 gram till ”krympansmån” eller ”torkanmån”.

117 |85||86| Smöret saltades med grovt salt, som stöttes i ”salthovan” med en sten. Man var mycket mån om att laken skulle stå över smöret ända tills man kom till staden med det. Med häst hörde man in smörbyttorna. Då stadsfruarna kommo och köpte, stjälptes smöret upp ur smörbyttan på smörpapper. ”Man stjälpte ur smöret mot kärrhjulet”. Sagesmannen var 9 år, då man på Jävurs började använda smörpapper och då kiloräkningen kom.

118 (Eft. K. N. och D.N.)

119 Om en person kom in, då man kärnade, skulle man kasta aska efter ifrågavarande person, då denne gick ut. Eljes fördes smörlyckan ur huset.

120 Grädden samlades i en stor bytta, |87||88| ”gräddbytton” och då denna var full kärnades. Gräddens värme i kärnan provade man genom att taga litet grädde på fingret och lägga mot kinden. Om grädden inte kylde, var den lagom varm att kärna, eljes måste man späda litet ljumt vatten till. Under kärningen är det dock bästa att inte späda vatten på, emedan det kan fördröja smörbildningen.

121 (Eft. L. E. S.)

122 Om det ej vill bli smör, skall man lägga en silversked eller silverpenning i kärnan och vill man få mycket smör skall man lägga tre saltkorn i kärnan. Det sistnämnda bör man dock göra kort förrän man häller grädden i kärnan.

123 (Eft. J. G.)

124 Degerby (Nyl.) Eft. A. F.

Ost

125 Surmjölksostar voro allmänna i Degerby. Sällan förekom löpesost, som man dock kunde få någon gång från Lojotrakten.

126 Surmjölksosten bereddes sålunda. Sötmjölk som helmjölk i vardagslag kallades, kokades upp, varpå surmjölk hälldes till. Då man gjorde ost till ett kalas vispade man ett par ägg i surmjölken, innan denna hälldes i grytan. Osten fick koka, tills den löpnade ihop, då ostklimpen togs upp med en stor slev och lades i ostkaret, som var krusat i bottnet. Då osten kallnat, stjälptes den ur karet på en tallrik. På ostkarets lösa lock lade man en tyngd, ett stryklod eller en sten, så att all mjölk pressades ut genom små hål i bottnen av karet.

127 Om osten ej ”vill gå ihop”, skall man |91||92| kasta en silversked i grytan.

128 En värdinna i Rådkila släppte aldrig in någon i ladugården. Hon var så rädd för ”troll på korna”, men hon kunde själv trolla, påstod man. Torpgumman Nyholm mötte värdinnan, då hon gick med sin ko i vall. ”Va Nyholmskan har vacker kudda”, sade värdinnan, och Nyholmskans ko var ”orolig och krånglade hela dagen”. Själv lät hon som nämnt ingen komma in i ladugården. Dessutom stängde hon dörren både då hon silade mjölken och kärnade smöret. Bjöd hon kaffe eller bulle åt någon, så bröt hon en bit av en nagel på fingret och åt upp den och sade därvid att hon ”åt upp turen” d. v. s. tog den tillbaka. Då |93||94| hon sålde potäter, kastade hon alltid tillbaka litet mull i låren för samma orsaks skull d. v. s. ”tog turen tillbaka”.

129 Byns ”ilaka pojkar” gjorde förtret åt gumman. De gjorde kors på hösåtar eller ritade med krita på väggen kors, där gumman skulle gå förbi och då stodo de och skrattade, när gumman försökte gå krokvägar för att inte behöva passera korsen, som hon fruktade. Då hon kom in i en gård, där man kärnade, sade hon: ”Int vet ja’ vidare bara Guds välsignelse vare någo”. Hon ville inte ”hapsa bort” turen och lyckan för någon. Var hon än vidskeplig, så var hon tillika hänsynsfull, ville inte låna ett föremål av en annan men lånade också ogärna själv. Med ett lånat föremål |95||96| ansåg hon att man kunde trolla.

130 ”Ja vill ha mina don”, lyder ett ordstäv efter gumman. Hon kom nämligen en dag till en gård skrikande ”Ja, vill ha mina don, ja vill ha mina don”, emedan hon inte hittade ”skaftkränkan” (på vilken man knyter skaft till värven). Då hon dagen därpå hittade den hemma, gick hon tillbaka och bad om ursäkt, men ordstävet lever kvar i dag som är.

131 (Eft. J. G.)

132 På gårdarna togs aldrig betalt för mjölken till torparna, men på talkon gav man heller aldrig betalt åt dem som deltogo.

133 (Eft. A. V.)

134 [ordstäv och anekdoter, se faksimil]

135 Degerby (Nyl.) Eft. E. B.

Påsk

136 Till påsk lagades memma, så långt tillbaka sagesmannen minns. Dessutom bryggdes öl och bakades sötsurlimpa.

137 Degerby. (Nyl.) Eft. E. B.

Skattspåna

138 ”Skattspåna kallades den skatt, som torpgummor erlade till gården i fråga om spånad. Från gården sände värdinnan 1 gammalt lispund lin, som skulle spinnas och i ”spånasäcken” lade hon även ett jästbröd eller sötsurbröd.

139 Stundom plockade torpgummorna även lingon till skatt.

140 Ett fiskarställe hade i skatt till gården utom torparens dagsverken och fisk även skyldigheten att spinna 1–2 lispund lin. Om det var blår blev satsen drygare.

141 Degerby (Nyl.) (Eft. J. W)

Slakt

142 Husbönderna slaktade icke själv utan det fanns en slaktare på varje ort, som man sände efter, då man måste få färskt kött till kalas utom till den stora höstslakten.

143 Nyholm var slaktare i Rådkila. Han fick vara i flitig verksamhet i oktober. Då gick han tidigt redan kl. 3–4 till små ställen (där ett kräk skulle slaktas), förrän han förättade slakten på gården. Han brukade säga åt kreaturet: ”Va’ snäller nu, int gör ja någo illa, ja slaktar dej bara”.

Paltbröd

144 Vid slakten om hösten gräddades paltbröd, av blod och grovt rågmjöl. Bröden formades som limpor och gräddades omedelbart. Inga andra kryddor än salt tillsattes. Paltbröden förvarades i råglåren, där de torkades stenhårda. De höggos sedan i bitar med yxhammaren, då man ville anrätta dem. Paltbrödet kokades upp i mjölk.

145 Paltbrödet lades i mjölk kvällen före man hopade det till frukost i samma mjölk.

146 (Eft. E. B.)

Surkorv

147 Blod, rågmjöl och vatten rördes till en tunn deg, som stoppades i tunntarmar. Korvarna fingo stå några dagar i den varma stugan, så att de surnade, varpå de nedsaltades i en bytta.

Korv

148 Av ovannämnda deg gräddades vanlig korv, som förvarades i råglåren.

Rullsylta

149 Rullsylta gjordes av ”buklapparna” bukfläsket, av ett svin. Isterhinnorna togos bort, stycket skjöldes rent och rullades ihop på ett bord. Kryddorna, lagerbärsblad och peppar inrullades och syltan bands om med grovt segelgarn, varpå den kokades i vatten och salt. Då den var färdig, öste man kallt vatten |113||114| över den för att den snabbt skulle avkylas, innan den saltades ned i en stor bytta.

”Pylsa”

150 ”Pylsa” tillreddes av lunga, hjärta, fettbitar och ”köttslimsor”, som allt hackades tillsamman och nedsaltades i en bytta. Då man kokade kluvna skalade potatis kunde man tillsätta pylsa. Stundom späddes vatten till så att det blev soppa, som kryddades med lök och peppar.

151 ”Pylsan” kunde också ensam kokas i vatten. Den avreddes då med vetemjöl och åts som sovel till potatis.

152 Degerby. (Nyl.) (Eft. A. S.)

Talko

153 Utom skördetalko höll man spånatalko, då man spann ull och lin, bråtantalko då ”linet bråtades” och taktäckantalko, då nytt pärttak skulle läggas på ett hus.

154 ”Taktäckantalko” håller man allt ännu, men de andra ha kommit ur modet.

155 Vid en talko bjöds vanligen smörgås och svinsylta, hembryggt öl, kaffe och bröd samt stundom mat såsom köttstuvning eller köttsoppa.

Skördetalko

156 turade man alltid om i gårdarna, tills all skörd i byn var bärgad. För femtio år sedan var denna sed allmän i Degerby. –En hel vecka kunde skördefolket |117||118| skärva om dagen och sova om natten.

157 Åt skördefolket bjöds alltid bättre mat, både smör (vilket icke i vardagslag var vanligt) och ost skulle det vara, på bordet. Paltbröd, som uppkokats i mjölk, hörde till skördekosten.

158 Fil, surmjölksost, paltbröd och salt braxen jämte en varmrätt såsom potatisstuvning eller färsk fisk och potatis gavs i vardagslag åt skördefolket, men på skördekalaset bjöds köttsoppa och pannkaka.

159 (Eft. K. N.)