|1| |2|

Kyrkslätt

Häft. II.

1 Upptecknat 1923 av Vivi Peters.

2 [innehållsförteckning, se faksimil]

|3| |2|

3 Kyrkslätt, Värby, uppt. 1923 av Vivi Peters eft. O. E. f. 1875.

Linodling

4 (I sagesmannens barndom enligt gamla sättet).

5 Linfrö, som ar taget av föregående års skörd, sås vid den tid om våren, när häggen blommar. Då linet vuxit ½ kvaster långt (4 kvaster på alnen och 60 cm på alnen) skall ogräset, om sådant finnes, rensas bort. Sedan får linet växa i ro till hösten.

6 Då linet om hösten börjar skifta i gulgrönt, bör man ”dra det” (drager upp det med roten ur jorden och kallas ”dra lin”), och så lägges linet i ”kränkor” Man rycker upp en handfull lin, ”en näva” och lägger dessa nävar turvis i kors på marken på varandra så att stora högar, ”kränkor”, bildas.

|4| |3|

7 Rötterna böra läggas på varandra. Dessa ”kränkor” innehålla 15 à 20 ”nävar” lin och kunna vara ungefär en halv meter höga.

8 Nu bär man fram ur något lider, där den förvaras, en långstol (bänk) på fyra ben, som kallas ”linripu”. Mitt på bänken tvärs över den reser sig ett tjockt bräde av trä, försett upptill med tättsittande, därtill enkom smidade vassa spetsiga järn, liksom om man skulle hålla upp fingrarna bredvid varandra. Linet skall nu ”ripas”. Det oripade linet placeras på ena sidan av bänken, och det ripade skall kastas på den andra. Man tar en näva i gången och kastar den över järnet eller rättare drager den genom järnet, så att knopparna|5||4| lossna av linet och falla på marken. Vanligen ”ripar” man allt linet på en gång.

9 När linet är ”ripat”, binder man det i ”fittjar”. En ”fittja” innehåller omkring 20–25 ”nävar” och blir ungefär lika tjock som ett vanligt ”rågbåndon”. Dessa ”fittjor” bindas om med halmband (vanl. råghalm), emedan linet ruttnar snabbare i vattnet, även därför att det är kort.

10 ”Fittjorna” forslas sedan på kärra med eller utan häst, beroende på tillgång, till ett träsk. I salt vatten ruttnar ej linet så bra, och därför forsla även de som bo vid sjön linet till ett träsk. Om ej ett sådant finnes i närheten, låter man i nödfall linet ligga och ruttna|6||5| på en ängslinda.

11 Vid träskstranden sänkes linet under vattnet och tynges ned med bräden eller runda trän, på vilka man lägger stenar, så att linet ej slipper att flyta. Här får linet ligga, tills ”tågen”, som är inuti strået lossnar. Vanligen tager denna förruttning en tid av två veckor i anspråk. Är vattnet varmt ännu sker det inom två veckor, men är det kall höst, dröjer det längre. Linet tages sedan upp ur vattnet och får ligga en stund på stranden, så att vattnet rinner av, innan det forslas till gården, där det utbredes på en gräslinda eller hellre på ”rågståmmen” (rågstubben), emedan det där ruttnar bättre. I träsket har det ruttnat men inte lossnat helt från barken.

|7| |6|

12 På ”rågståmmen” skall linet ligga, tills ”tågen” lätt kommer ur skalen, d. v. s. tills man ser, att det är liksom fina trådar bredvid skalet. Då bindes linet i kärvar. Detta sker vid torrväder. Nu binder man så tjocka kärvar (även med halmband), så att man jämt kan ”ta om dem med famnen”.

13 Kärvarna bäras till bastun, där de lösas, och linet ställes att stå upprätt på bastulaven. Bastun eldas, så att det blir vanlig bastuvärme. Man får elda flere gånger innan linet är riktigt torrt, och eldandet fortgår ungefär ett dygn. Vanligen eldar man första gången samma dag linet föres in, andra gången följande dag på morgonen och tredje gången på kvällen. |8||7|På morgonsidan av natten, som följer, börjar man ”linbråtningen”.

14 Linet ”bråtas” med ”linbråtun”. Denna består av en träbock, som står på två bräden, vilka vidgas nedåt, för att bocken skall stå stadigt, och förenas nedtill med en tvärslå. På bocken ligger ett bräde, försett med två genomskärningar längs hela brädet och över detta ett annat bräde på gångjärn i ena ändan, så att brädet kan röras upp och ned. Detta övre bräde, som är längre än det undre, avsmalnar i den fria ändan till ett skaft, i vilket man håller, när man ”bråtar” (för brädet upp och ned) Det övre brädet har även genomskärningar, men dessa äro så placerade, att en hel del på det övre|9||8| brädet svarar emot en genomskärning på det undre o. s. v., så att linet grundligt klämmes emellan, när det övre brädet tryckes ned mot det undre. Dessa två bräden kallas ”käftar”, den, ”övre-” och den ”nedre käftan”.

15 ”Bråtun” är så hög, att man kan stå bekvämt rak, när man ”bråtar”. ”Bråtningen” tillgår så att man tar linet med vänstra handen och lägger det mellan bråtuns ”käftar”. Med högra handen ”trycker” man ned den övre ”käftan”. Man klämmer samma fång lin mellan käftarna flera gånger, tills ”skävarna” (skalet) ”bråkats” bort från ”tågen”. ”Skävarna” bortfalla vanligen i små stycken, ungefär ett par centimeter långa|10||9| eller ännu mindre. Om ”skävarna” bli längre, kommer ej tågen ut. Allt lin ”bråkas” färdigt, innan man övergår till ”kliftningen” eller ”skäftningen”.

16 I Kyrkslätt ”kliftar” man, men i Ingå ”skäftar” man allt ännu. ”Skäftar” är enligt flera sagesmän en äldre benämning, och man kan därför ännu höra någon riktigt gammal person i Kyrkslätt tala om ”skäftning”.

17 ”Kliftandet” tillgår ungefär som ”bråtningen”, och ”kliftån” är ungefär hälften mindre än ”bråtun”. Vid ”kliftandet” sitter man på en skild stol framför ”kliftån”, vid ”bråtning” står man som nämnt upprätt.

18 ”Kliftån” har även två ”käftar”

|11| |10|

19 Varje ”käfta” utgörs av s. k. enkel käft, d. v. s. ”käftan” är försedd med endast en inskärning och den ena yttre kanten av vardera ”käftan” försedd med en järnkant. Järnkanterna gå också om varandra, och det är huvudsakligen mellan dem ”skävarna” bortslitas eller bortskrapas. Järnen äro skarpa och halvvassa, ej knivvassa. Vid ”bråtningen” sönderbråkas ”skävarna”, vid kliftningen bortskrapas de.

20 Då linet är ”kliftat”, bindes det igen ihop till ”linkippår.” Det man på samma gång dragit genom ”kliftan” kallas, ”näva”. Tjugo sådana ”nävar” bindas med en ”näva” som band till ett ”kippån”.

21 Sedan allt det kliftade bundits samman, i ”kippon” ”häcklas”|12||11| linet med ”häcklån”. ”Häcklån” är ett bräde, ungefär en decimeter brett, försett med järntaggar. Dessa järntaggar, ungefär så grova som strumpstickor, sträcka sig icke ut längs hela brädet utan endast över två fält på varje sida av brädet, d. v. s. ett till höger och ett till vänster, då man står famför det. Taggarna äro glesare, inslagna till höger och tätare till vänster. ”Häcklån” bindes fast på en långbänk, så att den ligger rak. När man ”häcklar”, sitter man på en stol framför ”häcklån”. Man har då fältet med de grövre taggarna till höger.

22 ”Häcklingen” tillgår så, att man först tager en handfull lin i högra handen och drager detta lin genom de grövre eller glesare|13||12| placerade taggarna. Då får man ”skatablår” (grövre tåger), som falla ned på golvet. Man ”häcklar” vanligen inom hus i rian, ett lider, brännstugan eller t. o. m. någon gång i stugan. Likaså försiggår vanligen ”kliftningen” inom hus. ”Bråtningen” fordrar värme. Man eldar därfor hälst bastun eller rian och bråtar där. T. o. m. om man sparat linet till följande sommar, kan man bråta det i närheten av någon uthusvägg, som ligger i solskenet.

23 ”Skatablår” är det sämsta och grövsta resultatet av hela beredningen. Samma lin, som man först dagit genom de grövre taggarna, drages sedan genom de tätare placerade, och då erhåller man ”mellanblår” eller ”börst|14||13|ningar”, som äro bättre än ”skatablåna” och närma sig mest linet. ”Blårna” tagas nu upp från golvet med en spetsig pinne, skakas och lagas till ”tottar”. När blårna, som hålles på pinnen, skakats väl, läggas de längs en bänk och vikas ihop med tillhjälp av handen och ”skakarpinnan” och ändarna vikas inåt. Nu äro blårna färdiga att spinnas.

24 Linet blir sist kvar, när blårna häcklats ut (linet är den finaste ”tågen”), och linet bindes ihop med sin egen tåg till ”knockor”, ungefär så tjocka som en knuten näve. ”Linknockon” göres sålunda, att linet först lägges rakt på en bänk, därefter vikes det dubbelt och tvinnas ihop som en härva. Ändarna bindas om|15||114| med någon lintråd, som sticker längre ut. Linet är nu också färdigt att spinnas.

25 Av blår spinner man grövre garn, som användes till vävning av kökshandukar och lakan i vardagslag. Mjölsäckar väver man också av ”blångarn”. Av linet spinnes garn till finare lakan, bordukar helgdagsunderkläder och naturligtvis inte att förglömma brudgums- och talmansskjortorna.

26 Enligt sagesmannens utsago bereddes linet i sagesmannens barndom och ungdom på detta sätt. Sagesmannen själv har ännu senaste sommar i Gunnarsby, där hon numera är bosatt,|16||15| följt samma metod och rocken med ”blårtottan” på är i gång under vintern. Vävningen bör även ske om vintern, liksom alla större kvinnfolksarbeten i allmänhet böra vara färdiga före våren, då utarbetet börjar.

27 På ”kliftantalko” (se Talkon) ”bråta” karlarna och kvinnorna klifta”.

|17| |16|

28 Kyrkslätt, Långstrand, uppt. 1923 av Vivi Peters eft. A. L.

Hampodling

29 Hampa odlas ej mera enligt olika sagesmän. Dock har den odlats ännu mot slutet av förra seklet. För femtio à sextio år sedan var även odlingen mycket sällsynt men förekom dock här och var. Sagesmannen sett den spinnas och tummas till tåg men inte själv varit med on arbetet, emedan hon var så liten.

30 En annan sagesman född 1871 säger, att han aldrig sett hampa varken odlas eller spinnas i Kyrkslätt under sin tid.

|18| |17|

31 Kyrkslätt, Värby uppt. 1923 av Vivi Peters eft. O. L.

Matstol

32 Sagesmannen har som barn sett en matstol i Pyrkas i Värby, som kastats åt sidan i en skräpbod, och hon hade hört att man förr åt vid dylika stolar. Det var en dubbelstol, som var gjord så att ryggstödet kunde nedfällas, så att det hela bildade ett bord.

33 Andra sagesmän ha även hört berättas, att matstol använts, men ingen, som upptecknaren råkat, har själv sett den användas.

|19| |18|

34 Kyrkslätt, Danskaby, uppt. av Vivi Peters eft. J. C.

Ljusstöpning

35 Ljusstöpningen för året undanstökades mellan allhelgona och jul, d. v. s. före jul skulle alla ljus vara stöpta och sällan lämnade man stöpningen till ”julbråskån”.

36 Vanligen stöpte man ljus av fårtalg men stundom också av talg av nötkreatur. Talgen hackades först sönder i en lång (omkring en meter) ”hoa” med tillhjälp av ett ”bösel” (se Kalasmat), som var försett med så långt skaft, att man kunde stå råk, när man hackade talgen. Då talgen var finhackad, bultades den ännu med en klubba eller yxhammaren, för att den skulle bli riktigt söndermalad. Några trampade den under|20||19| fötterna, ja det fanns sådana, som lade den hackade talgen i en stor järngryta, lyfte grytan på golvet och steg själv med stövlar på fötterna i grytan och trampade talgen. Denna måste emellertid bli fri och smidig för att lättare smälta. Man smälte eller ”skirade” talgen i en gryta, som hängde över elden. Talgen, som nu smälte, användes till ljus och kallades ”skira talg”. Resten, som inte smälte, sattes i förvar till tvålkokningen. Man skilde den ”skira talgen” från den andra sålunda, att man lät alltsammans rinna genom en gles duk. Den ”skira talgen” rann genom duken, men allt det|21||20| osmälta stannade i duken.

37 Om man inte hann göra ljusen genast, så lade man den ”skira talgen” så länge att torka i stugtaket på någon ås eller sparre. När ljusen stöptes, smältes den "skira talgen” upp i en gryta och hälldes i ljuskärnan. Denna var avlång, som en bleckburk, och gjord av trä, ungefär ½ meter djup. Tidigare hade man gjort vekarna i ordning. Till vekar tog man blårgarn eller köpt grovt bomullsgarn. Stundom tvinnade man flera trådar ihop, om man önskade grövre vekar.

38 Trådarna hängdes dubbla över ribbor eller täljda stickor av granträ, ungefär ½ cm i genom|22||21|skärning, så långa att fem ljus kunde hänga därpå med ett litet mellanrum, så att dessa ej berörde varandra. Tråden hängdes över stickan. Ändarna tvinnades ihop nedtill och smordes med litet talg så att de höllo ihop. Fem vekar lades på varje sticka, och man hade täljt så många stickor att det räckte till för hela ljusstöpningen, ty ljusen skulle hänga och torka på stickan. Nu tog man en sticka och doppade vekarna i ljuskärnan.

39 Mellan två stolkarmar hade man lagt två spett eller käppar. Man måste hålla stickan med vekarna så länge över ljuskärnan, tills talgen på vekarna stelnat så mycket, att den ej mera|23||22| droppade. Därpå lade man stickan mellan spetten på stolkarmarna. Nu tog man en annan sticka och doppade de vekar, som funnos där, samt lade sedan stickan mellan spetten. Så fortsatte man, tills alla stickor med vekar blivit doppade och upphängda att torka.

40 När alla vekar voro doppade en gång, började man ånyo laget runt, ty man skulle företaga doppningen sex eller sju gånger, stundom flera, om man gjorde tjocka ljus. Ljusen blevo nämligen tjockare för varje doppning. Nedre ändan av ljuset, som blev smalare, avskars, och bitarna lades i ljuskärnan att smältas om.

41 När talgen i ljuskärnan|24||23| minskade, fick man av det sista endast korta ljus s. k. ”dankar”. Dessa användes i lyktor. Man hade grövre garn till veke i ”dankarna”.

|25| |24|

42 Kyrkslätt, Gunnarsby, uppt. 1923 av Vivi Peters eft. M. S.

Barn

43 Badvattnet efter ett nyfött barn hälldes på en ren plats, så att inte barnet skulle få utslag.

44 När barnet var tre veckor, gammalt, skulle ”börsthåren” tagas bort, för att inte barnet som fullvuxet skulle få finnar eller annat utslag. Bastun eldades för detta ändamål. Man gjorde en deg av mjöl, jäst och vatten. Degen fick jäsa, och sedan barnet förts till bastun och avklätts, smordes kroppen med degen. Därpå lindade man ett yllekläde om barnet och lät det ligga i klädet en stund. Sedan badade man barnet med ylleklädet på. När detta efter badningen togs bort, hade ”börstorna” fastnat i klädet. |26||25|”Börstorna” voro svarta hår, som uppenbarad sig mest på ryggen och under fotsulorna. Ett barn, som hade ”börstor”, hade ett grymtande läte”. Om inte barnet slutade grymta efter första badningen, måste man efter några dagar göra en ny deg och bada om barnet.

45 I det nyfödda barnets vagga lade men ett psalmboksblad för att skydda det mot ont. Sedan barnet blivit döpt, kunde man taga bort psalmboksbladet men i stället lade man en kniv eller sax under bolstret.

46 När barnet fördes till dopet lade man ett psalmboksblad i lindan.

47 Sov barnet oroligt och hade fula drömmar, stack man|27||26| psalmboken under huvudkudden.

48 Det nyfödda barnet lindades i gamla kläder. Man skulle för resten sy alla kläder åt barnet av gamla. Då blev barnet sparsamt som fullvuxet. Också de första strumporna skulle stickas av gammalt garn. Man fick ej heller sy kläder åt gossar av gamla kvinnfolkskläder, ej heller åt flickbarn av gamla ”karakläder”, ty då började flickorna ”tycka för nog om karafolk” och gossarna ”för nog om kvinnfolk”, d. v. s. blevo lättsinniga.

49 För kärningen kan det vara farligt om en mörklätt person kommer in men ännu värre om det finns späda barn i huset. Under första halva året måste barnet skyddas för|28||27| sådana personer. Som skydd för att inte personen i fråga skulle lämna någon olycka efter sig, då han (eller hon) gick, kastade man aska efter honom eller henne i dörren.

50 Mörklätta personer äro i allmänhet farliga och i synnerhet om de ha bruna ögon.

51 Några säga, att man skulle bota ett barn, som hade ”börst”, med en deg av vetemjöl, sirap och jäst. Degen smordes på kroppen, och sedan skulle barnet badas nio dagar efter varandra. Barnet hade fått ”börst” därför att modern, då hon bar fostret, hade ätit fläsk.

|29| |28|

52 Kyrkslätt, Värby uppt. 1923 av Vivi Peters eft. O. E.

Offrandet

53 Om en person fått något ”elakt utslag”, svullnad i ansiktet eller någon annan sjukdom, skickade man förr efter en offergumma.

54 När offergumman (fanns alltid någon, som var klok i socknen) kom skulle alla i gården försöka låtsa gissa, varifrån sjukdomen härledde sig.

55 En gång hade sagesmannen som barn fått utslag av en ”värnlös flicka” (ett barn som var fader- och moderlöst och utackorderat på socknen), som ingen brydde sig om att bota. Sagesmannen hade nämligen doppat badkvasten i bastun i samma stäva. Om natten började kroppen klia, och det bände som eld. Följande dag slog ett utslag ut. Då skickade sagesmannens mor efter en klok gumma, som brukade|30||29| ”offra”. Detta gick till på följande sätt. När gumman kom in, frågade hon av alla, som voro i stugan, varifrån det onda kommit, om det kommit från väder, vatten eller jord. Alla försökte gissa. Sedan tvegärde gumman tre papperslappar. På alla tre lapparna skrev gumman den sjukas namn. Därpå bad hon om att få ett stycke bröd (från jorden) ett stycke svavel (från vädret, luften) och ett stycke sot/kol (från elden) Aska var lika bra som kol. Man gav gumman de begärda s. k. ”offerämnena”.

56 En av de tre lapparna med namnet fördes till brunnen eller källan, från vilken man hämtade vatten till matkokningen; den andra lappen kastades i elden i en spis|31||30| där den sjukas mat vanligtvis kokades (man fick inte kasta lappen i vilken ugn eller spisel, som hälst; då hade offrandet ingen verkan) Den tredje lappen kastade gumman i luften i ett tregrenigt vägaskäl. (det fanns ett dylikt i närheten) Offergumman måste själv gå med lappen till vägskälet, emedan det ej dugde, om någon annan gjorde det.

57 När gumman kom tillbaka, fördes den sjuka till bastun, som var eldad, och avkläddes. Gumman hade tagit ”offerämnena” med sig dit. Hon tuggade nu brödbiten och gned den sjukas kropp med tuggorna. Därefter gned hon över kroppen med svavelstycket och sist med kolet, under det hon hela tiden mumlade något för sig|32||31| själv, som inte sagesmannen hörde. Då detta var gjort fick den sjuka taga på sig kläderna och gå ini stugan, men gumman förde offerämnena till det tregrenade vägskälet och grävde ned dem där.

58 Tre dagar efter offrandet måste sagesmannen (= den sjuka) bada, och då hade även utslaget redan torkat och var nästan försvunnet.

|33| |32|

59 Kyrkslätt, Evitskog uppt. 1923 av Vivi Peters eft. M. S.

Offrandet

60 Förr reste man inte genast till stan för att söka läkare utan man skickade efter en offergumma eller också offrade man själv, så gott man kunde.

61 Om man ansåg, att sjukdomen kommit från vattnet, så tog man vatten från en källa, från vilken vattnet rann mot norr. Detta vatten kastades tre gånger över de kalla ”knapelstenarna” (på vilka man kastar bad) i badstugan och ”uppsamlades igen på en bleckplåt. 2) Man måste nämligen föra vattnet tillbaka till samma ställe, därifrån man tagit det. 1) När den sjuka strax därefter badades i bastun, som man nu eldade, så försvann sjukdomen.

62 Hade det onda kommit från|34||33| jorden, om man t. ex. fått utslag på händerna eller i ansiktet, sedan man grävt i jorden, skar man upp tre jordstycken eller torvor i ett tregrenat vägskäl och gned med mullen av dem det sjuka stället. Jordbitarna skulle föras tillbaka på samma plats, där de tagits, och man måste hålla noga reda på att varje jordstycke kom på sin rätta plats. För varje jordstycke spottade man tre gånger, då man lade det tillbaka, och när man gick hem, fick man inte vända sig om och se tillbaka.

63 Askan, som man också offrade med, måste tagas från den spis, där den sjukas mat kokats. Efter alla offringar skulle den sjuka bada eller tvätta sig först tre dagar efteråt.

|35| |34|

64 Kyrkslätt, Danskarby, uppt. av Vivi Peters eft. J. C.

Kärning

65 Grädden skummas av träbunkar och stenfat, i vilka mjölken förr hälldes upp, och samlas i sten krukor under en veckas tid. Så lyfter man in kärnan en dag i stugan och söker fram ”tiriln”, med vilken man bearbetar grädden, så att man får smör. Är det vinter, sköljer man kärnan med ljumt vatten men om sommaren med kallt, så att ej grädden skall fastna på sidorna av kärnan. ”Tiriln” sköljes även. Har kärnan förvarats i ett rum, där det varit kallt, måste den stå en halv dag inne i värmen, innan kärningen börjar.

66 Grädden hälles i kärnan och man börjar, stöta ”tiriln” upp och ned. |36||35|Om det stiger upp en fradga på ytan av grädden, sedan man kärnat en stund, måste man om vintern tillsätta ljumt vatten om sommaren kallt. Om ej grädden vill bryta sig till smör utan är flottig och besynnerlig, så bör även vatten tillsättas.

67 Av grädden från mjölken av en nyssburen ko blir det på kortare tid smör.

68 Framför allt bör man inte låta någon se i kärnan och i synnerhet en med "elaka ögon".

69 Om någon trollat kärnan, så att det ej blir smör, så skall man lägga en tvåmarks silverslant under kärnan. Det är också bra att lägga några saltkorn eller fälla ett litet föremål av silver (en sked el. dyl.) i kärnan. |37||36|Ett annat medel är även att taga grädde av samma mjölk, som finns i kärnan och värma denna grädde i ett stop på spiseln. När man kärnat så långe, att det börjar ”bryta sig” (samlas små gryniga klimpar) i kärnan, häller man innehållet in stopet i kärnan.

70 Det är även bra, att lägga litet soda i grädden, om det krånglar något vid kärningen.

71 En glasskärare, som förr gick omkring och skar glas i socknen, var särdeles befängd på att trolla kärningen. En gång var han på samtidigt som sagesmännen i en gård. Han stod och skar glas vid ett bord, som stod vid fönstret. Värdinnan kärnade i närheten av spiseln. Gubben, som stod med|38||37| ryggen utåt golvet, vände sig allt emellanåt om och såg skarpt på kärnan. Den gången fick nog värdinnan smör, men sedan var det också slut med fröjden. Under ett års tid fick värken värdinnan eller någon annan, som försökte kärna smör i den kärnan. Värdinnan måste låna kärna från granngården, tills ”trollningen gick bort”. Hon försökte nog alla medel att ”få trollet ur kärnan” men ingenting hjälpte. T. o. m. förde hon kärnan till svinstian och lät svinet slicka om den, vilket skulle vara ett gott medel. Om hon fått tag i gubben, så skulle hon grundligt skällt ut honom, ty ”trollet” försvinner om man förargar den som åstadkommit det. Gubben höll sig emellertid borta från gården hela året. |39||38|Han visste nog, vad han hade gjort. Först sedan den ko burit på nytt, vars mjölk kärnades, då gubben trollade kärnan, blev denna bra igen.

72 När grädden i kärnan ”brutit sig till smör”, som samlas i klimpar tager man upp smöret med en slev och bearbetar det i ett träkärl, ett tråg eller en bytta, som först sköljts med vatten, så att inte smöret fastnar i bottnen eller på sidorna. Smöret tvättas. Man bearbetar det med en träslev och vatten, tills att mjölk pressats ur. Man måste flera gånger byta om vatten för att få smöret rent. Därefter stöter man med en rund sten grova saltkorn, så att man får fint salt, och lägger det i smöret. Saltet|40||39| skall väl knådas in i smöret. Sist ger man smöret en översköljning med kallt vatten och häller bort vattnet. Nu lägges smöret i en träbytta, där det väl pressas ned. Salt (grova korn) lägges på ytan och vatten hälles över, så att saltlake bildas.

|41| |40|

73 [skrock om kärning, se faksimil]

|42| |41| |43||42|

|44| |43|

74 [mjölktroll, se faksimil]

[Vardagsmat]