Lästext
1 Uppteckningar rörande allmogekost o. dyl.
Mörskom
2 gjorda sommaren 1924. av Vivi Peters.
|3|3 [innehållsförteckning, se faksimil]
|4|4 [förteckning över sagesmän, se faksimil]
Vardagsmat
5 Övitsböle, uppt. eft. E. K. f. 1858
Korvsoppa
6 Vanlig ugnsgräddad blodkorv skars i små bitar. Ister bryntes i en järngryta, och vatten tillsattes. Den sönderskurna korven lades att koka i vattnet. Korvsoppan kryddades med lök och salt.
7 Korvtiden, d. v. s. den närmaste tiden efter slakten i oktober på hösten, kokade man ofta korvsoppa, innan korven skulle börja torka. Korvsoppan åt man med surbröd. Den kokas sällan numera, dock någongång av äldre personer.
8 Övitsböle, uppt. eft. E. K. f. 1858.
Ärtsoppa
9 Ärterna fingo stå några timmar i kallt vatten för att bli mjuka. Därpå lades ärterna i kallt vatten i en gryta över elden och fingo koka tillsammans med salta ben och en stor bit fläsk. Skalen, som flöto upp, skummades bort. När soppan var färdig, tog man först upp den stora fläskbiten och delade den i så många delar som det fanns personer i huset. Var och en fick sin andel fläsk på tallriken och fick sedan servera sig själv så mycket soppa han ville, oberoende om det var husbondofolk eller tjänare.
10 Övitsböle, uppt. eft. E. K. f. 1858.
Bönsoppa
11 Bönsoppa kokades som ärtsoppa (Se föreg. sida) Förr odlades bruna bönor. Bönsoppan kokades liksom ärtsoppan med fläsk men ej ben.
”Ärtmat”
12 ”Ärtmaten” kokades på samma sätt och hade samma benämningar som i Liljendal.
13 Övitsböle, uppt. eft. E. K. f. 1858.
Bensoppa
14 Salta köttben kokades i vatten. En kopp havregryn tillsattes och vatten tillspäddes. Potatis, kålrötter och morötter skalades och skuros i små tärningar och kokades i soppan, som kryddades med kryddpeppar.
15 Bensoppa var en vanlig rätt på våren, då man hade god tillgång på salta ben, av vilka man under vinterns lopp ätit köttet.
16 Skomarböle, uppt. eft. A. L.
Palvat fårkött
17 Fårkött kunde palvas på två sätt antingen i bastun (Se samling. från K:slät 1924) eller i ugnen. Ugnspalvningen skedde sålunda, att saltat fårkött, ett lår eller en boge, fick efter en bakning gräddas i ugnen i mycket svag värme. Ofta fick det stå i ugnen till följande morgon. Det skars, när det kallnat, i skivor och serverades med potatis.
18 Uppt. eft. A. G.
Salt srömming
19 Salt strömming serverades i vardagslag alltid i ”strömmingskuppan”. Denna var gjord av trä och avlång till formen samt urholkad. ”Strömmingskuppan”, som vid varje måltid stod på matbordet, skurades varannan vecka.
20 Salt strömming stektes under vinterkvällarna på glöden i spiseln till kvällsvard. Salt strömming användes vidare i sallat, fisklåda, kalakukku och salt fisksoppa. ”Strömming med lök” eller ”skomakarlax” lagas också. Strömmingarna urbenas och fläckas samt läggas i ättiksspad. Ett varv lök skuren i skivor radas på strömmingarna, som få stå och dra i ättikan, innan de serveras.
21 Övitsböle, uppt. eft. M. H. och A. K.
Bröllopsmatordning
22 Till ett bröllop eller kalas förde varje värdinna med sig ”föring” som vanligen bestod av 18 st, 5 à 6 liter mjölk, 1 flaska grädde (liter), ½ tjog ägg och en ”systerkaka”. Förmögnare värdinnor bakade även stora kransar, med socker och russin på av vetebrödsdeg och förde med sig på en stor bricka.
23 Gästerna emottogos på gården av unga gossar, som togo vård om hästarna, spände ur dessa och förde dem in i stall och lider. På trappan stodo brudparets närmaste och värdar och hälsade gästerna välkomna.
24 Serveringen under bröllopet omhänderhades av unga flickor som kallades ”oppassare” och av unga gossar, som kallades ”skaffare.”
|12| |11|25 Flickorna bjödo kring kaffe, te vin och smörgåsmat, och gossarna skulle passa upp vid bordet under bröllopmiddagen. – När gästerna kommo in i salen, bjöd man först kaffe med en stor kringla (bröllopskringa), senare stor krans av vetebrödsdeg med socker och korinter, skuren i skivor, skorpor och ”såkerkaku”, sirapspepparkakor, och sirapshjärtan. ”Såkerkaku” (lagades som nu) var gräddad på stora ugnsplåtar och skuren i skivor, när den bjöds omkring. När man hade bröllopskrans, skulle allt småbröd placeras inuti kransen.
26 Efter kaffet bjöds ännu före vigseln en vinsup i spetsglas omkring bland gästerna.
27 När vigseln var undanstökad, gingo endast de närmaste egna först och lyckönskade brudparet. |13||12|Mammorna gräto, papporna snyftade, och alla voro rörda. Sedan bjöds brudskålen med granna konfekt. Nu gingo alla fram i tur och ordning efter släktskap och värdighet till brudparet och lyckönskade samt skålade med dem. (Sedan förbudslagen skålar man med lemonad i glasen. Allt ännu bjudes konfekt med språk på till brudskåleln.)
28 Då skålen var drucken och alla placerat sig på bänkarna runt väggarna i salen, (stundom i två tre lag, när det var mycket folk) bjöds kaffe med samma slags bröd som vid välkomstkaffet.
29 Middagen serverades förr vid bord dukade i hästskoform. Numera intages måltiden vid ”stående bord” som det heter. Brudfolket, bruden, brudgummen, prästen och brudsätan|14||13| äta dock ännu vid ett bestämt bord i gaveln av salen. Brudsätan skall passa upp vid detta bord och får som belöning även äta med där. Förr när man hade ”sittande bord”, skulle brudsätan sitta på andra sidan om brudgummen, under det prästen satt vid den lediga sidan om bruden. När det är ”stående bord”, placera sig gästerna med sina tallrikar, där de finna en ledig plats, vid småbord, på bänkarna med tallrikarna i famnen eller t. o. m. stående i grupper.
30 Förr dekorerade man väggarna i salen med vita lakan, på vilka voro instuckna i skarvarna granna pappersblommor. Nu dekorerar man väggarna med ginlander av enris eller annat grönt. Likaså dekoreras matbordet|15||14| med blommor i krukor och vaser och med, brutna servietter. Firas bröllopet om vintern kan man allt ännu se pappersblommor användas, men dessa äro ej så kompakta som förr.
31 Gästerna trugades till bordet. Ibland måste de med våld dragas dit. Numera ser man blott till, att de allra närmaste, och om det finns ståndspersoner närvarande, få något så när först. Eljes går man i vilken ordning som helst och tar för sig.
32 På bordet vid måltidens början fanns uppskuret bröd i långa rader på stora brickor, surlimpa och sötsurlimpa underst, jäst- och bordsbröd ovanpå, smörfat (smöret var taget ur byttan med krusad|16||15| smörspade och uppstaplat i en pyramid, i vars topp man stuckit in en grön kvist, vanlingen persilja) siltlallat med ”skarpsås”, gelé (schele) med ”skarpsås” utan färgämne, uppskuren skinka, skomakarlax (numera benad och i skivor skuren sill med lökskivor runt om sillen), hemlagad ostekt bondost (nu även mejeriost vid sidan av den hemlagade), hembryggt öl i tennstop eller på senare tider i karaffiner och mjölk i tillbringare. Förr hade man salt och peppar i små runda glaskoppar litet här och var placerade. Nu stå två bordställ med salt, peppar ättika och senap på vardera ändan av bordet.
33 Den första rätten var leverlåda med skirt smör. Efter|17||16| leverlådan serverades fisken. Denna utgjordes vanligen av gädda men även stundom lutfisk. Gäddan serverades hel på ett stort avlångt fat med skalade kokta potatis ordnade runt om och garnerad med dill. Den serverades med äggsås i en liten spilkum (nu såskopp).
34 Steken följde sedan i ordningen. Det var vanlig nötstek, stekt i långpannor i bakugnen. Steken skars upp i skivor, och serverades på likadana avlånga grunda fat som fisken, skalade kokta potatis radades runt om och kniv och gaffel lades på fatet. Steksås (avredd med vetemjöl från stekspadet), rödbetor och lingonsylt serverades med. Rödbetorna voro kokta, skurna|18||17| som kalla i skivor och lagda i ättika. Med steken serverades ibland makaronilåda. Efter steken blev risgrynsgröten, ugnstekt, i stora stenfat inburen under musik.
35 Den vanligaste deserten på bröllop var plommonkräm med snömos, ”systerkaku” eller ”såkerkaku”.
36 Efter måltiden läste, någon av skaffarna bordsbönen högt, varefter en psalm sjöngs.
37 Innan måltiden börjat hade bordssupen (kryddat brännvin) gått laget runt.)
38 En stund efter måltiden serverades kaffe med vetebröd (längs i skivor) och pepparkakor. Nästan varannan timme bjöds kaffe under nattens lopp. Den som inte orkade|19||18| dricka nekade, men det var bara någon ”högfärdig flicksnärta som ville låtsas vara som stadsborna och säga: nej tack”.
39 På kvällssidan av natten bjöds en gång te med krans, sockerkaka och småbröd. Fram mot morgonen bjöds smörgåsar med ost och kött på.
40 När prästen efter serveringen av teet vanligen begav sig. från bröllopsgården skulle prästmarschen spelas. Bönderna Robert Björksten (omkr. 60 år) och Heikki Fredriksson (omkr. 65 år) ha sedan unga år spelat på bröllop och kalas i Mörskom. Ännu i år säges Fredriksson ”sjunga ut lik”.
|20| |19|41 Gubbarna fingo på kvälln och under natten blanda åt sig toddy, och gummorna fingo vin. Upprymd blev man, dansade och var glad, men den som överlastade sig, så att han blev redlös, var utskämd inför allt folket.
42 Ungefär tiotiden på morgonen försvunno bruden och brudgummen en stund och återkommo som ungmor och ungfar samt bjödo till ungmorsskålen. Nu gick det inte så högtidligt och ceremoniöst till som vid brudskålen. Man hurrade och skålade och skämtade om varann. Efter ungmorsskålen bjöds avskedskaffet. Endast de allra närmaste släktingarna, brudsätan, oppassare, skaffare och kockar jämte hjälpredor stannade kvar i bröllopsgården till|21||20| morgonmålet, som bereddes av hopskrapade och uppvärmda rester av bröllopsmiddagen.
Kalasmat
43 Övitsböle, uppt. eft. E. G.
Skinka
44 En rå skinka bakas in i en deg av havre- och rågmjöl. Degen får ej jäsa. Den i en tunn deg inbakade skinkan lägges på en s. k. långpanna eller en plåt och gräddas i bakugnen, sedan alla bröd vid en bakning äro gräddade.
45 Skinkan får vanligen stå i ugnen över en natt. Följande morgon tages skinkan ur ugnen och får kallna, varefter den skäres i skivor och serveras på kalas med makaronilåda.
46 Spadet, som pressas ut vid gräddningen i långpannan, äter man som sovel till potatis.
47 Stundom bredde man grått poröst papper över skinkan i ugnen,|23||22| så att den bättre skulle grädda genom.
48 Det händer, att man ännu någon gång gräddar skinka i deg. I synnerhet gäller detta julskinkan. Spadet som sovel kommer då även väl till pass, ty dagarna före jul hinner man inte laga ordentlig mat.
49 Till jul palvade man också skinka av nötkött i taket i bastun. Likaså palvades skinka till kalas.
50 Skomarböle, uppt. eft. M. G.
Leverlåda med skirt smör
51 Risgryn kokas mjuka i vatten. Vill man ha extra god leverlåda kokas risgrynen i mjölk. Under tiden hackar man färsk lever i hackhoan och stöter den därefter något. Lök brynes i flott. Därpå blandas levern, risgrynen och löken tillsammans med mjölk socker och russin. Något smör tillsättes även och stött kryddpeppar. När blandningen är val omrörd, uppöses den i blecklådor eller former, som blivit smorda med fett. Leverlådan gräddas i ganska stark ugnvärme. När det bildar sig en ljusbrun skinnliknande skorpa på ytan, är lådan gräddad. Den serveras med smält smör. Leverlådan hör till de yngre kalasrätterna.
52 Övitsböle, uppt. eft. A. K.
Klimpsoppa
53 Klimpsoppa kokades som vanlig kött-soppa men på kraftigare kött, så att spadet blev starkare. Liksom i köttsoppan fanns ingredienserna potatis (skurna i minde tärningar, morötter, peppar, lök och salt. Dessutom skulle man laga extra goda klimpar till den, d. v. s. man tillsatte i dessa flera ägg och stora russin, från vilka kärnorna blivit borttagna.
54 Klimpsoppa kokade man åt talkofolket, när man hade kliftantalko, och tidigare var den en oumbärlig kalasmat.
55 Köttet från klimpsoppsgrytan, skuret i små skivor, bryntes i|26||25| ugnen och serverades som stek med lingon på kalas.
Gädda med äggsås
56 Gäddan rensades och kokades hel. Den serverades på avlånga, grunda fat med skalade kokta potatis runt om, garnerade med dillkvistar. Såsen, vanlig mjölksås, serverades i en liten spilkum eller såskopp. När det på ett kalas blev brist på kärl kunde man t. o. m. servera såsen i en större kaffekopp med fat under och en sked i koppen.
57 Eft. A. B.
Risgrynsgröt
58 I Mörskom, och Liljendal har risgrynsgröten icke blott varit en högtidsmat utan även en kalasmat, som man knappast kunnat lämna bort på ett bättre kalas. Ännu någon gång förekommer den på kalas isynnerhet intimare sådana.
59 Risgrynsgröten för kalas kokas i helmjölk och stekes därefter i bakugnen i stora stenfat. Dessa stenfat bäres in på kalasbordet, direkt tagna ur ugnen. Gröten garneras med socker och finstött kanel i rutor.
60 Eft. O. F.
”Gelé” (schele)
61 Numera användes även anrättningens ursprungliga namn A la daube. Den härstammar från herrskapsborden men har kommit till landet med sådana som tjänat i staden eller på herrgårdarna.
62 Gelé serveras även med ”skarpsås” som sillsallaten, men när såsen beredes för gelé tillägger man ej rödbetssaft, ty gelésåsen skall vara färglös.
63 Gelé tillagas på samma sätt som ”skeli” i Kyrkslätt (se saml. 1924). Den garneras med ägg och rött gelatin.
64 Upptecknat eft. A.B.
Sillsallat
65 Hela potatis kokas, och när de äro mjuka, skalas de och hackas sönder i ”hackhoan” med ”bösle”. Potatisen hackades förr oftare som kallnade och därför var en sallat av äldre datum våtare och klibbigare än den som nu lagas, då potatisen hackas varma. Några kockar ha t. o. m. vantar på sig, då de skola skala de brännheta potatisen till ett stort kalas. Tillika med potatisen kokas även rödbetor och morötter, men dessa måste koka något längre, skalas även, heta eller kalla, och hackas fint. Lök och strömming (numera ibland sill) benas, hackas och blandas med potatisen och rötterna. Stött kryddpeppar till|30||29|sättes. Sallaten upplägges på stora karotter vanligen med en rågad i karottens längdriktning gående kulle på, som garneras med kokta ägg, varvid gulan och vitan skäres skilt för sig och så rådar man med gula och vita ränder över karotten jämte en rand rödbetor. Sallaten serveras med ”skarpsås”, som består av vispad grädde, i vilken man tillsatt ättika och färgat med saft från en kokad rödbeta.
66 Ättiksprit fanns ej i alla gårdar. Den som ej hade sprang till granngården för att låna ”ättikmoden”, d. v. s. flaskan med oblandad ättika.
67 Uppt. eft. A. K. Övitsböle.
"Potätslåda"
68 Stora potatis skalas och kokas. Då de äro mjuka, silar man bort spadet och stöter sönder potäterna i grytan. Några ägg, mjölk, kanel, kardemumma och smör blandas med de stötta potäterna. Socker tillsättes också. Blandningen arbetas väl med en träslev.
69 Blandningen öses i bleckformer, som blivit smorda med smör. På varje låda lägger man tre eller fyra små klickar smör samt stör socker över ytan. Lådorna gräddas i ganska varm ugn.
70 Eft. A. L. Skomarböle.
Rotlåda
71 Kålrötter skalar och klyvas i mindre delar. Rötterna få sedan koka under flera timmar så länge tills allt spad kokat in. Då föres grytan ut för att rötterna skola kallna. Sedan stötes rötterna sönder, varpå man öser rotmosen ur grytan i ett större fat där rotlådsblandningen sker. I rotmosen hälles en skvätt mjölk. Smör tillsättes, och blandningen göres fastare genom tillsats av vetemjöl. Lådan kryddas med anis och ingefära och gräddas, sedan den blivit lagd i former, i het ugn.
72 Eft. A. L. skomarböle.
Makronlåda
73 Makaroni brytes och kokas mjuka. När de kokat tillräckligt silas vattnet bort. Under tiden har man kokat upp mjölk och avrett den med vetemjöl. Mjölken och makaroni blandas. Stött kanel, kardemumma och ett par ägg tillblandas. Gräddas i varm ugn. Makronlåda serverades med steken på kalas och bröllop.
74 Uppt. eft. O. T. Övitsböle.
Thomasmäss
75 Thomasmässmorgonen skulle man äta kokta svinfötter med potatis. Det som blev kvar från morgonen uppvärmdes till middagen.
76 Övitsböle, uppt. eft. E. L.
Kliftantalko
77 Alla kvinnor från byn samlas till kliftantalko turvis i gårdarna. Kliftningen sker på hösten (Se Linodling, Kyrkslätt 1924; här densamma) Man börjar kliftantalkon tidigt på morgonen 7 eller 8 och kliftar hela dagen i kapp. Man räknar vem som får mest knippen, och den är den duktigaste i hopen. Ingen dagspenning betalas, men trakteringen skall vara kraftig och god. Vanligen kokar man klimpsoppa mitt på dagen och bjuder pannkaka efter soppan. På större gårdar lagar värdinnan dessutom någon låda, vanligen potatis- eller rotlåda. Kaffe med hembakat vetebröd|36||35| (bullar) bjudes på morgonen och under dagens lopp. Man hinner ej prata utom under kaffepauserna och middagsrasten. Var och en får med sig hem efter slutat arbete ”föring”, som utgöres av en ”knockå lin”, en s. k. kliftanknockå, vars storlek i detta fall beror av givarens frikostighet eller snålhet.
78 Upptecknat eft. O. F.
Kistläggning
79 När kistan hämtades hem, så kläddes liket och lades i kistan. Denna lyftades mitt på golvet i salen eller om man ej hade sal i stugan. En liten flicka skickades till byn för att bjuda alla utan undantag att ”komma och se lik”. Stod liket i salen bjöds alla först in i stugan, där kaffe med skivor av vetebrödslängd bjöds.
80 Då alla samlats i salen, sjöng man en begravningspsalm och någon läste högt en bön. Den sångkunnigaste i byn fick äran att börja psalmerna, ty inte hade man i alla byar klockaren till hands. Det sades sedan, att denne försjungare|38||37| kunde ”sjunga ut lik”.
81 Efter bönen trädde den dödes anhöriga i tur och ordning till kistan och tog farväl av den döde. De välsignade den döde med ”trekorsläggningen”, d. v. s de gjorde med högra handen i luften ett kors över bröstet, ett över magen och ett över benen. Den som tyckte sig vara mycket nära bekant med den döde gick även fram till kistan och utförde samma ceremoni. De övriga drogs sig blott litet närmare kistan för att ännu kasta en sista blick på den döde. Det hörde till saken, att alla skulle vara rörda och gråta. Därför hände det ofta, att den som inte hade så lätt till tårarna och möjligen kunde bli ansedd hård och okänslig,|39||40| tog en skuren lök i näsduken. I synnerhet hände detta, om det var en elak och illa ansedd person som låg lik.
82 När alla tagit avsked av den döde, spikades locket på kistan, och liket ”sjöngs ut”. Man sjöng igen en begravningspsalm.
83 I salen serverades sedan en sup med svarta och vita begravningskonfekt, och i stugan stod ett bord dukat med kaffe och bröd, när folket kom ut ur salen. Den som ville fick gå fram och taga för sig. Det hörde till saken, att man gick fram och tog för sig även om värdfolket i sin sorg inte kom sig till att truga.
84 Havande kvinnor skulle inte gå och se lik. Barnet kunde få något fel därav.
85 Uppt. eft. A. G.
Likköring
86 När liket kördes till kyrkan fick man inte ha bjällror på hästen, ty det är världsligt och stör den stilla högtidlighet, som bör råda. Detta iakttages ännu och kistläggningen är även ännu ungefär sådan den var förr.
87 Uppt. eft. E. K. skomarböle.
Barnsöl
88 Till gudföräldrar åt det nyfödda barnet valdes två äldre personer och två yngre, vanligen ett gift par och ett ogift. Den gudmor som höll barnet under kristningsakten kallades ”storgumor”.
89 Trakteringen utgjordes av vanlig kalasmat till middag, kaffe med dopp och en vinsup.
90 Uppt. eft. O. F.
Johanne
91 Johanneaftonen fingo vallhjonen i byn från sina respektive gårdar ett jästbröd, ett vetebröd och en bondost. Om torpare hade sina kor bland gårdens skulle även vallhjonet få av torparna samma portion. Vallhjonet samlade alla bröd och ostar i en påse och gick gladeligen hem johanneaftonen, ty johannedagen voro alla vallhjon fria från vallandet. Den dagen måste husfolket själv sköta om korna och dessas vallgång.
92 Fil och ost samt färsk fisk (gädda eller abborre) var johannedagens ordinarie mat.
93 Uppt. eft. E. G. Övitsböle.
Julmat
94 Julaftonen skulle det vara kalvat fläsk, potatislåda och korngrynsgröt. För tjugo år sedan började dock risgrynsgröten ersätta korngrynsgröten.
95 Julmorgonen serverades svinsylta med ättika och smörgås med ost, innan folket begav sig till kyrkan. Vid hemkomsten, hade värdinnan färdigt ett mål bestående av skinka, potatislåda och russinsoppa. Ofta lagade man maten färdig redan på julaftonsdagen, åt en del av den julkvällen och uppvärmde resten till julmiddagen, ty man borde inte befatta sig med något arbete juldagen.
96 Uppt. eft. A. L. Övitsböle.
Mjölkhushållning m. m.
97 När man köpte en ny ko, så skulle man leda den tre gånger motsols kring ladugården. Sedan tog man kon i hornen och stötte dessa mot ladugårdens dörrpost och sade: ”Lika lite’ som han ska’ tu längta”.
98 För att få kreaturslycka skulle man se efter att väggarna till höladan i ladugården voro så täta, att det inte stack ut strån genom någon springa. Om någon ville trolla, så passade han på och drog ut ett strå genom väggen, och med detta kunde han sedan trolla ont åt kreaturen.
99 Om man sopar bort spindelväven i ladugården, så sopar man med detsamma bort boskapslyckan.
|45| |44|100 Värdinnan skulle själv mjölka kon första målet efter kalvningen, och hon skulle noga akta mjölkstävan, så att ingen fick titta i den.
101 När man fick ”burikudda” så lagade man ost. 3 eller 4 kannor råmjölk ljummades med litet tillsats av skummad eller hel mjölk allt efter som man hade råd. Salt tillsattes först och sedan löpe (våmben av en slaktad nykter kalv) Därefter tog man grötkräcklan och ”kräcklade” omkring i grytan på samma sätt som när man rör mjölet i mjölgröten d. v. s. tvinnar skaftet mellan handflatorna. När osten löpnat, lyfter man grytan, vanligen på golvet, och ”bakade” osten med händerna på grytbottnen. Man formade osten till en bulle|46||45| och lade den på grytlocket. Detta ställde man sedan snett mot en stor brasa, som gjordes upp i den öppna spiseln och osten stektes ljusbrun mot elden. Till brasan skulle man taga björkved. Den i gryta kvarblivna vasslan kokades upp igen, en skvätt råmjölk tillsattes och blandningen åt man som mellanmål under benämningen ostvassla.
102 I varje gård fanns förr vallhjon mest pojkar men stundom också en modigare flicka, som inte blev lätt skrämd utan kunde ”blåsa bort vargen”, om det gällde. I vardagslag fick vallhjonet ett halvt rågbröd och en liten bytta eller flaska surmjölk som vägkost.
103 Johannedagen voro vallhjonen|47||46| fria från vallgången och skulle av värdinnan få en ost och ett jästbröd att fira lovdagen med. Alla, som hade kor i vall tillsammans med gårdens, måste giva samma traktering åt vallhjonet.
104 Tiburtiusdagen, den 14 april, kappades vallpojkarna om vem som först skulle hinna upp på ett högt berg och blåsa boskapslyckan till byn, ty den som hann först fick också själv lycka med sina ombetrodda kor. Dagen kallades även vallpojkarnas dag och till denna dag skulle alla vallhorn vara i ordning för sommaren.
105 Om man vill ha god smörlycka skall man lägga en silverpenning under bottnen av kärnan. Kärningen här var likasom i Kyrkslätt (se anteckn. fr. Kyrkslätt 1924)
Vardagsmat
106 Övitsböle, eft. M. H.
Skörost
107 Skummad mjölk kokas upp. Under tiden blandas en kaffekopp rågmjöl i ungefär ½ liter surmjölk. Blandningen slås i grytan, när mjölken i denna kokar upp. Salt tillsättes och rätten, som liknar vassla, ätes med smörgås.
108 Uppt. eft. A. K. Övitsböle.
Pölsa
109 Vid höstslakten tog man till ”pölsa” alla slags ”slimsor”, små köttstycken, som man skrapade från fötterna och huvudet d. v. s. allt sämre kött, som ej dugde till något anat. Det man sålunda plockat ihop, hackades fint och insaltades i stora byttor för vinterns behov. Av ”pölsa” kokade man pölsvälling, sovel till potatis och gärna lade man alltid litet pölsa i ärt- och kötträtter.
Pölsvälling
110 Kålrötter skalades och skivades samt kokades mjuka. ”Pölsa” tillsattes och fick koka en stund bland rötterna. Vatten tillspäddes, så att rätten blev som välling.
111 Uppt. eft. M. Ö. och A. B.
Blodpalt
112 Färskt blod och grovmalat rågmjöl blandades till en tunnare deg, som gräddades i stora ugnspannor s. k. långpannor. I varje panna lades åtta eller tio små bitar eller klickar talg på degen, ibland kunde man också ha råd att utbyta talgen mot smör. Blodpalten åt man varm med smör. Överbliven palt uppvärmdes de närmaste dagarna i ugnen.
Svinkorv
113 Färskt blod av svin och rågmjöl (grovt) blandades och stoppades i tarmar med hjälp av korvhorn. Korvarna gräddades på halm i ugnen. Svinkorvarna skulle saltas något mera än andra korvar.
114 Upptecknat eft. A. L. f. 1850.
Grynkorv
115 När man slaktade, tog man alltid undan litet kött till grynkorv. Köttet hackades fint och blandades med kokade korngryn. Lök hackades och bryntes samt lades jämte salt i köttblandningen, som väl omrördes. Blandningen stoppades i mycket väl rengjorda tarmar, och de färdiga korvarna insaltades nu i stora byttor.
116 Grynkorven stektes sedan efterhand och serverades med potatis. Emedan grynkorven lätt surnade, skyndade man sig att så snart som möjligt efter slakten få grynkorsbyttan tom.
117 Uppt. eft. A B; E. L. i Övitsböle.
Brödsoppa
118 Surt bröd kokas i vatten, tills det blir som gröt. Något litet varmt vatten tillspädes, varefter soppan avredes med obetydligt rågmjöl. socker tillsättes. Förr använde man sirap härtill.
Fogelsoppa
119 Fogelsoppa kokades förr någon gång men mera sällan. Sköt man en skogsfågel, så sålde man den till staden vanligen. Fogelsoppan kokades som vanlig köttsoppa endast med den skillnaden, att den styckade fogelkroppen måste koka omkring en timme längre än vanligt kött och att korngryn tillsattes. Man kunde koka soppan både med och utan klimpar.
Kalasmat
120 Eft. O.F; E K.
Plommonkräm med snömos
121 Torkade plommon kokades mjuka. Vatten tillspäddes, och krämen avreddes med potatismjöl. Socker eller sirap till sattes. Krämen uppslogs på flata fat eller tallrikar och garnerades med snömos i små klumpar. Snömos vispades av god tjock grädde.
Russinsoppa
122 Russin och sviskon jämte ett stycke kanel kokades i vatten. Soppan avreddes med potatismjöl. Sirap tillsattes för att göra soppan söt. Russinsoppan kokades förr så tjock, att man nästan kunde kalla den gröt eller kräm.
123 Eft. O. F; E K.
Saftsoppa
124 Vatten kokades upp och saft (vanligen sur lingonsaft) tillsattes, så att soppan blev lagom rödfärgad. Soppan avreddes med hemgjort potatismjöl samt gjordes söt med socker, eller förr sirap. Ville man ha fin smak åt soppan, bröt men ett stycke kanel i den.
Mandelkransar
125 Smör och socker vispades och med tillsats av vetemjöl gjordes en lagom tjock deg, varav formades kransar. Hackad mandel ströddes över kransarna, som gräddades hastigt i het ugn. På den stora kalaskaffebrickan, radades mandelkransar innanför den stora kransen runt om. Stundom gräddades mandelkransarna i krusiga bleckformar och då serverades de som efterrätt.
126 Uppt. i skomarböle eft. A. L.
Brännvinsbränning
127 Vid brännvinsbränningen skulle blandet först tillagas. Ofta hade man även detta färdigt, när brännvins lovet ingick. Blandningen var det viktigaste i hela bränningen, ty på detta berodde det, om bränningen lyckades eller icke.
128 I det stora blandningskaret lades tunna malt och litet havremjöl. Kokande vatten hälldes över och blandningen klappades väl. Karet täcktes sedan med lock, och över detta höljdes täcken, mattor och andra kläder, för att det skulle jäsa bra i karet. Gjorde man blandningen på morgonen fick denna stå till kvällen, då blandningen skulle tillspädas med kallt vatten. Man provade med armen i blandningen,|56||55| om denna hade den rätta temperaturen. Brände det i armen eller kändes det kyla, så var inte blandningen bra, den skulle vara ljum. Därpå ihälldes jästen, som tidigare fått jäsa i en skjulå (stäva). Bländningskaret overtäcktes igen, och skulle nu jäsa ett dygn. När blandningen jäst, östes den i brännvinspannan, varpå man väl degade pipan och hatten fast. Blandningen fick nu koka, och under tiden rörde man i med ett trä, som var krokigt och kallades sodd. På intet villkor fick det vidbrännas, ty vidbränt brännvin betalades sämre. När blandningen kokat omkring två timmar, hälldes den i sikutunnan. Det tjocka i pannan togs bort och ny blandning lades i pannan att koka, och så höll man på med kokningen, tills all bland|57||58|ning var kokad. När den sista blandningen hällts i sikutunnan, skurade man pannan ren. I pannan lades nu först ett brödstycke, några kol av björkved och kummin. Sedan östes sikun i pannan och fick koka. Det första brännvinet, som kom genom avkylningsrören kallades fördroppar och var mycket starkt samt användes till medicin. Man provade sedan brännvinet, då det började rinna klart, genom att hälla det i ett spetsglas. Av pärlorna, som stego upp på ytan, såg man, om det var lagom starkt. Var brännvinet för starkt spädde man ut det med kallt vatten. Av en tunna malt fick man ungefär 20 kannor klart brännvin.
129 Fördropparna hälldes på kamfer och användes som bot mot värk och svullnader av alla slag, och brännvin på unga björkknoppar användes mot magssjukdom.
130 Uppt. eft. M. G.
”Barnförå”
131 Andra dagen efter det en kvinna fått barn skulle släktingar och de närmast boende grannkvinnorna föra ”barnföra” till barnsängskvinnan. De förde med sig mat, såsom mjölk, smör, ägg och kaffebulle. Den vanligaste ransonen var 1 tjog ägg, smör ½ kg, och ett nybakat vetebröd eller jästbröd. Föringskvinnorna fingo kaffe med dopp någon gång även mat, då gården var rik eller då gåvorna varit särdeles stora. – När barnet döptes, skulle det hållas kalas för faddrar och närmaste släktingar. Då bjöds på kaffe med dopp och kaffeknorr samt ett mal mat bestående vanligen av köttsoppa, korngrynsgröt och någon kaka s. s. ”systerkaku”.
Vardagsmat
132 Uppt. i Skomärböle eft. E. K.
Äggvälling
133 När det var brist på gryn under krigsåren, kokade man ofta äggvälling.
134 Skummad mjölk kokas upp. Ägg och vetemjöl vispas tillsammans. Man tog därefter vispeln, doppade den i äggröran och ”strittade” det som fastnat på vispeln i grytan. Så fortfor man hastigt, tills blandningen var i grytan. Vällingen fick koka upp ännu en gång, varpå den saltades och lyftades av elden.
135 Uppt. eft. M. Ö och A. L.
Strömming och rot
136 Strömmingarna (färska) sköljas, rensas och kokas på sakta eld. Huvuden och stjärtar ha bortskurits. Kålrot skalas, skäres i skivor och kokas tillsammans med strömmingar. Salt, peppar och skuren lök tillsättes.
Stuvade abborrar med rot
137 Färska abborrar rensas och fjällas. De kokas tillsammans med kålrötter skurna i skivor. Av spadet jämte mjölk kokas sås, som avredes med vetemjöl och saltas.
Löksås
138 Lök skalas, hackas fint och brynes i smör, varpå mjölk tillsättes. Då mjölken kokar upp, avredes såsen med vetemjöl.
139 Uppt. eft. M. Ö.
Potatismos
140 Stora potatis skalas och kokas mjuka, varefter de stötas sönder till mos. Mjölk tillsättes och blandas samman med potatisen. Salt och anis utgöra kryddor. Mosen avredes med vetemjöl.
Potatisstuvning
141 Stundom färskt kött i små bitar, stundom saltat palvat kött, hugget i små stycken kokades jämte benen. När köttet var mjukt, tillsattes potatis skurna i tärningar och likaså kålrötter. Kryddades med peppar och saltades. Detta var förr en vanlig frukosträtt.
142 [skrock, se faksimil]
143 Vårdö, Åland, uppt. efter läraren O. Mårtensson, Michelspiltom, Liljendal, som bevistat begravningen.
Begravning. 1895
144 Begravningen hölls efter en aktad husbonde i gården och rätterna voro följande:
| IV Kokt kött med bönor. |
| II. Kokt fläsk med makaroner |
| III. Stek med lingonsylt. |
| I. Strömming med löksås. |
| V. Russinsoppa. |
| VI Pannkaka med plommonkräm |
| VII. Sockerkaka 〃 〃 |
| VIII. Torta med rabarberkräm. |
| IX. Pepparkaka med 〃 〃 |
145 Före måltiden sade värden:
146 ”Gästerna är’ goa och välsigna maten och hälla i en sup och börja målet”. Efter måltiden sade han: ”Gästerna är’ goa och tack’ Gud för maten”.