Nedervetil. Esse. Gamlakarleby landsförsamling II.

1 Nedervetil. I (sid. 4–39.)

2 Esse. I (sid. 40–75.)

3 Gamlakarleby landsförsamling. II (Forts. från häft I. Sid. 77–98.)

4 Anteckingar gjorda sommaren 1925 av Vivi Peters

5 [innehållsförteckning, se faksimil]

6 [förteckning över sagesmän, se faksimil]

[Nedervetil]

7 Nedervetil, uppt. eft. G. N. och E. N.

Bröllop

8 1925.

9 Bröllopet hölls i brudgummens hem, en bondgård i Nedervetil.

10 När gästerna omkring 900 till antalet (1200 voro bjudna) kommo till bröllopsgården, som var flaggprydd, spelade hornmusiken. Gästerna samlade sig på gården, där en för högtidstillfället byggd danslave stod omgiven av bänkar stolar och bord. Först undfägnades gästerna med kaffe, skivor av hembakade vetebrödslängder och små skorpor. Därefter bjöd man på jästbrödssmörgås och sik (salt) samt hembryggt öl. Brödet var skuret i fjärdedelar på stora brödkorgar och brickor, smöret och siken på tallrikar mellan brödkorgarna. Knivar och gafflar jämte tallrikar voro uppradade på ena ändan av varje bord. Tillbrin|12||13||5|gare och stop stodo fyllda av öl och runtomkring varje stop fanns glas.

11 Under tiden gästerna samlades, kläddes bruden i en stuga ett stycke från bröllopsgården. Brudgummen stod däremot färdigt prydd med brudgumsblomma i bröstet och tog emot gästerna. Brudens bror hade tidigare bestämt paren bland ”vigniskläshaldara”. När bruden skulle avhämtas till vignseln, uppropades ”vigniskläshaldara”. En gosse och en flicka bildade ett par, och på detta bröllop voro ”vigniskläshaldara” 125 par alltså 250 personer.

12 Brudgummen och ”vigniskläshaldara” skulle gå efter bruden. De andra gästerna väntade på bröllopsgården. När prästen med fru anlände, hälsade brudgummen på dem och förde dem in i en kammare i gården, där de fingo dricka |14||15||6|sitt välkomstkaffe på tu man hand, emedan prästen ”såg så arger ut. När upptecknaren en vecka efter bröllopet besökte socknen, berättades det, att brudgummens far, som höll bröllopet, en vecka förut råkat i gräl i prästgården, då brudgummens far var för att be prästen till vigseln. Prästen ville nämligen inte viga brudparet på danslaven, men då brudgummens far en gång ville det och då han var en ”styv kar”, så gav han inte efter. Han hade gått från prästgården med orden ”Prästen gör som han vill, men om han inte kommer i tid till vigseln, så far vi med bilen efter en annan präst.”

13 När brudgummen fört in prästherrskapet, satte han sig i bilen och åkte i väg efter bruden. ”Pellhaldare”, som ”vigniskläshaldara” även kallades, ordnade sig och gingo till fots efter bilen, som körde med sakta |16||17||7|fart. Likaså kördes det sakta, när man återvände med bruden bredvid brudgummen i bilen, och ”pellhaldara” följde efter. När man i bröllopsgården fick sikte på brudföljet, började hornorkestern spela och spelade, tills brudparet hand i hand trädde upp på laven och ställde sig framför de med granna dukar överklädda brudpallarna. ”Pellhaldara” ställde sig kring danslaven, gossarna bakom flickorna och bakom gossarna trängde sig den övriga bröllopsmenigheten, så nära som möjligt för att se och höra. Musiken och sångarna placerade sig i ett hörn på laven mittemot brudparet.

14 Efter vigseln sjöng en kör med ackompanjemang av hornorkestern ”Gud se i nåd till dessa två.” Sedan gratulerades brudparet i sedvanlig ordning. Alla togo paret i hand och uttalade sin välsignelse |18||19||8|och lyckönskan. Först trädde brudparets föräldrar fram, därefter alla äldre personer och sist lyckönskade ”pellhaldara”. Innan prästen gick ned från laven ”ställde han sig och skälla” på det ogudaktiga brudparet, föräldrarna och på alla, som tillåtit vigseln på laven. Utsocknesborna förundrade sig över den skamlösa prästen, och sockenborna skämdes på hans vägnar, berättdes det efteråt. Men husbonden i gården blev arg och gick till chauffören för bilen. ”Kör in fort bort, så vi får ”djäsbåsfrid” och glädje,” sade han, varpå bilen körde fram, och prästen fick fara utan skål, kaffe och mat. Ett allmänt ogillande av prästens beteende uttalades, och med saknad nämndes föregångaren, som med intresse deltagit i allmogens liv i helg och söcken.

15 Brudskålen dracks nu i lemonad, |20||21||9|och vita pepparkakor med uddar bjöds till. Efter skålen dukades matborden ute på gården. Här hade man sju matbord och kring vart och ett rymdes omkring 90 personer. Man måste likväl äta i två lag. Anspråkslösare personer, barn, skaffare och kockar åto i andra laget. Vid varje bord tjänstgjorde tre manliga skaffare, mest gifta män. Skaffarna skulle duka borden, bära fram mat, fylla på och för övrigt passa upp under måltiden. De kvinnliga kockarna, här omkring 20 stycken skulle koka maten och sköta om diskningen. – Borden stodo i parallella rader, så långt från varandra att två skaffare lätt kunde gå förbi varandra i gången emellan.

16 Brödet (jästbröd) var uppstaplat på bordet på ungefär 2 meters avstånd |22||23||10|från varandra. Varje stapel innehöll tio bröd, och dessa voro skurna i tu. Gästerna fingo sedan skära brödet i mindre bitar, om de hade lust. Mellan varje brödstapel stod en smörtallrik och en tallrik med salt sik. Första målet bestod av kokad färsk strömming med löksås samt ärtsoppa, i vilken fanns rikligt och gott kött. Deserten utgjordes av en vit pepparkaka.

17 Efter måltiden sjöng man sittande en bordspsalm med ackompanjemang av hornorkestern. Sedan spelade orkestern en marsch och under tonerna av denna ”gick man med brudfatet” kring borden. Brudens närmaste buro nu upp brudskänkerna. De insamlade gåvorna i korgar eller på stora brickor. Efter ”brudfate” kom en med ”fattifate” |24||25||11|och samlade småslantar till de fattiga i socknen, ”Fattifate” kallades förr ”lasarettsfate”. På en tallrik insamlades pengarna till de fattiga, som här steg till ett par hundra mark, ty på ”fattifate” kunde man utan att bli utskärad ge t. o. m. bara 25 penni. Bönder gåvo ändå 1 eller 2 mk. Bland brudskänkerna lades också pengar och på detta bröllop fingo brudparet omkring 4000 mk i rena pengar.

18 När alla kockar och skaffare ätit dukades borden av, placerades på sidan, och dansen började. Denna inleddes med ”Rosan”, enligt sagesmannen en art av potpurri. ”Rosan” tog en tid av omkring 3 timmar, innan alla turer voro genomgångna. De dansande indelades parvis i två grupper. Brudparet anförde den ena gruppen och brudens bror med sin dam den anda, som dansade |26||27||12|”näsavis”. ”Rosan” bestod enligt sagesmannen av följande avdelningar:

19 Under sista turen började redan ”forsturättana” komma. ”Forsturätt” var detsamma som brudsiare. Till klockan 12 på natten dansade man vanligt (valser, polkor) Mellan danserna bjöds te med vetebrödslängd och små skorpor.

20 Klockan 12 på natten bjöds andra målet, vars huvudrätter bestod av kamsstek och risgrynsgröt.

21 Under dansen skulle pojkarna ackordera åt sig ”nattsklabb”, d. v. s. |28||29||13|komma överens med den flicka pojken ville ha till sidskamrat på natten.

22 När måltiden var slutad, gingo alla till vila. Ungdomarna sovo alla i en gård, där det bäddades syskonbädd åt dem på golvet. Natten förflöt under prat, skämt och glam. – I samma sammanhang visste sagesmannen berätta, att gossarna och flickorna i Purmo en sådan natt ligga i armkrok sida vid sida, men i Esse skall flickan ligga med sitt huvud på gossens arm.

23 Kl. 9 på morgonen kommo två skaffare med morgonkaffe. Den som inte hade sovit med någon flicka fick salt i kaffe, och man retades med honom, att han skulle på ”brytjon”. När alla igen voro samlade i bröllopgården, bjödo skaffarna på smör, bröd och sik, innan dansen började.

24 Klockan 12 dukades måltiden, som nu bestod av ärtstuvning och kall risgrynsgröt från föregående dag med varm fruktsoppa till sovel. Vid pass tvåtiden dansades potpurri, och under pausen bjöds kaffe utan dopp. Förr hände, att de som inte haft ”nattsklabb” andra dagen blevo serverade kaffe på en sotig ugnsdörr. –

25 Hela eftermiddagen dansades, och först kl. 8 spelades avslutningsmarschen, varefter en skål i lemonad dracks för brudparets välgång. När brudparet hurrats, betalade sig alla fria från bröllopet. Nu gav man pengarna i handen på bruden. Den vanliga taxan var 50 mark, men närastående och rika släktingar gåvo mera. På detta bröllop fick bruden omkring 12,000 mark. Efter betalningen bänkade man sig till |32||33||15|sista målet, som skulle ätas strax innan avfärden från bröllopsgården, så att ingen kom hem med hungrig mage. Sista målet bestod av uppvärmd stuvning och ugnstekt gröt. Under det hornorkestern spelade en psalm, kringbjöds på brickor bruna stora pepparkakor. Det var deserten. Förr bjöds det alltid tortor och gammalt folk tycker, att det är dåligt beställt med de där pepparkakorna, som äro så vanliga nu.

26 Upptecknat i Såka, Gamlakarleby eft. G. B. född i Nedervetil

Bröllop

27 En husbonde, som var mycket snål, ville ej att gästerna på hans dotters bröllop skulle äta så mycket. Han lät därför laga åt dem riktigt salt mat till ”tugg” och sedan fingo gästerna dricka av det bryggda ölet. Detta var enkom bryggt mycket sött och ojäst. På den salta maten drucko gästerna mycket av det goda och söta ölet. ”Om natten började djäsbåsfottje dansa porpurri kring uthusen.” Alla hade fått diarre’, och följande dag åt ingen mycket av den goda mat, som då bjöds. – Så brukade de snåla hitta på konster.

Bröllop

28 Nedervetil, Tast, uppt. eft. B. B. f. 1898.

”Forsturätt”. (brudsiare)

29 När bröllopsmiddagen är förbi, har vem som helst rätt att komma till bröllopsgården för att se bruden. Denna kommer ut på trappan, och då skall hon hurras. Forsturättarna uppgå stundom till flera hundra, om det är ett riktigt stort bröllop. På större gårdar bjudas även forsturättarna in och undfägnas med mat och kaffe, och då talas det i långa tider om det storartade bröllopet då ”försturätt” t. o. m. fick mat. ”Forsturätt” får gå utan vidare in och dansa en stund, om han eller hon har lust, och den ”forsturätt”, som får äran att dansa med bruden säges vara duktig och har skäl att vara stolt. Alla våga dock inte sig på att bjuda upp. bruden, endast den som känner sig värdig. |38||39||18|”Forsturätt” skulle förr alltid taga en överblick av brudkammaren, där i synnerhet brudsängen både skulle ses och kännas på. Man såg på spetsar och broderier på lakan och kuddvar, kände på täcköverdragen, ja synade t. o. m alla bolstrar och dynor för att se, om bruden, som själv skulle förfärdiga allt till brudsängen, dugde till något. Vidare såg man på alla brudgåvor och kunde därav sluta sig till huru rika släktingar bruden hade och vad hon hade själv för värde. Såg man, att bruden gjort sig mycken möda med handarbete och utsirat allt vackert och prydligt så yttrade man något om hennes duglighet, men föll hennes arbete inte ”forsturättarna” i smaken, så voro alla mottysta.

30 Nedervetil, uppt. eft. E. T.

[Föring till bröllop]

31 Som föring till bröllop tog värdinnan med sig 2 jästbröd, 1 tallrik (vid pass ½ kg) smör och en krystad ost jämte mjölk och grädde efter råd och lägenhet.

32 Till läsförhör eller ”djindjäle” förde man endast 1 vispabröd, smör och ost.

Bånbröllop

33 Bånbröllop hölls även i Nedervetil (Gamlakarleby, Båndjäsbå) endast med den skillnaden, att den lilla bruden här pryddes med levande blommor.

34 Nedervetil, Tast, uppt. eft. B. B. f. 1848.

[Bröllop i Nedervetil]

35 Bröllop firade man förr vanligen under tre dagar, två dagar fortgick bröllopet för alla, och den tredje dagen stannade ännu skaffare, kockar och de närmaste släktingarna. Skaffarna (ett tiotal karlar) papsade upp vid matbordet, under det kockarna (kvinnor) kokade maten och skötte om kaffeserveringen. Kaffet dukades alltid upp på bord, dit var och en fick komma fram och förse sig. Sagesmannen minns ej att det någonsin skulle kringbjudits på brickor. Med kaffe bjöds semlor, som man köpt från staden.

36 Brännvinsflaskan skulle hela tiden stå på bordet, och karlarna fingo göra sig kaffepunsch alltemellanåt. Kvinnorna föraktade ej heller supen, då den bjöds vid ankomsten till |44||45||21|bröllopsgården eller före måltiden samt under denna.

37 Vigseln skedde förr vanligen i bröllopsgården (nu ofta i kyrkan), och till ett genomsnittsbröllop voro 300 à 400 personer inbjudna.

38 Före vigseln bjödos gästerna på frukost, som bestod av vispabröd, tunnbröd, smör, salt sik och hembryggt öl.

39 Efter vigseln serverades middagen, som bestod av färsk strömming med mjölksås, köttsoppa och smörtorta.

40 Strömningen hade man köpt av fiskarna i socknen och råkade ej dessa ha från staden. Före bröllopet hade man slaktat en ko eller en oxe (i nödfall emedan det blev smakligare soppa av kon) I köttsoppan kokades ärter, och den avreddes med korn- eller vetemjöl |46||47||22|samt kryddades med peppar.

41 Under vigseln höll pellhaldara en ”storhoitå” över brudparet. ”Storhoitån” var en silkessjal med svart eller vit botten och en grann rosenbård runt om. Den var ungefär 3 alnar i bredden. Bruden hade ”storkronån” av skravelmässing på huvudet och bröstet översållat med krytjor (krusade rosor) av papper [* pappret var veckat som pappret på en apoteksflaska.] med skravelmässing i mitten till ståndare och pistiller. Brudgummen och pellhaldara hade också en ros i bröstet. Sagesmannen påstår, att den sista bruden med ”storkronå” i Nedervetil borde ha varit omkr. 1907.

42 Efter bröllopsmiddagen dansades ”rosån”. Förr dansade omkring 10 à 12 par |48||49||23|den och därför kunde man dricka kaffe först, när den var slutförd. Nu deltaga så många i dansen och turerna bli långa, så att en kaffepaus måste hållas i mitten. – Sedan dansades vanligt.

43 Till kvällsvard bjöds sik, smör och bröd och risgrynsgröt, som serverades med mjölk (Ej socker med) Ost säger sagesmannen har ej förekommit här mycket på kalas. Icke ens nu har bruket därav blivit allmännare utan hellre ser man då köttkorv på smörgåsbordet.

44 I stället för tortan till bröllopsmiddagen hade man i sagesmannens barndom en efterrätt bestående av kokat kalvkött. Köttet hade sedan det kalnat skurits i några tums långa och en tums breda skivor. Kalvköttet serverades sist som tortan senare |50||51||24|och åts med samma goda smak.

45 På natten skulle brudfolket ”drick flickona och pojkan ifrån sig.” Borden smyckades med ”rönnlöv i krokar”. och alla ungdomar jämte brudfolket bänkade sig runt om.

46 Spelmännen spelade på fioler och klarinetter (fanns alltid någon i varje socken), och så sjöng man ”Jag bjuder eder alla en skål till att dricka” o. s. v. Två höga silverkannor stodo fyllda av brännvin framför brudparet, som drack först, och sedan låto kannorna cirkulera åt motsatt håll kring bordet. – Sedan dansade bruden med pokalen (se Gamlakarleby Bröllop) Följande natt skulle sedan brudparet dricka välkomst med gubbarna och gummorna. Borden smyckades då på samma |52||53||25|sätt som första natten.

47 Innan bröllopsfolket kom i säng första natten, hann solen gå upp. Vid pass tiotiden på morgonen väcktes dock alla av två skaffare, som bjödo sup och tugg. Sedan blev det fråga om ”bråton” (Se närmare G:by Bröllop)

48 Andra bröllopsdagen serverades till middag ”steitje” och russinsoppa. På kvällssidan, innan gästerna bröto upp bjöds sista målet, som bestod av mannagrynsgröt och torta eller pepparkakor.

49 Man sade förr om brudkronan, att den hade fötter. Därmed menade man, att det var så lätt och ljust allt för bruden den dagen hon bar kronan, att hon inte kände den stora kronans tyngd.

50 Nedervetil, uppt. eft. E. T.

Mjölkhushållning. Grynstampning

51 I sagesmannens barndom hade man 8 kor i gården. Den ko som mjölkade bäst kom upp till ungefär 5 liter d.v.s. en ”tjulå” full.

52 Man mjölkade i ”tjulån” (stäva), som var av trä, och hällde sedan, mjölken i mjölkbyttan eller mjölksån, som stod i ladugården på en skyddad plats, så att ej korna kunde komma åt att sparka den. Mjölksån bars in i stugan, där mjölken silades.

53 I Nedervetil har också gryn stampats av korn (Se Gamlakarleby. Grynstampning)

54 Nedervetil, uppt. eft. B. B. f. 1848.

Handarbete m.m. Sådd m.m.

55 Förr spann man inslag till mattor av kalvhår.

56 När flickorna foro vintertid till kyrkan hade de förr ”storhojtorna” av ylle bundna utanpå pälsen.

Sådd

57 Nedervetil, uppt. eft. A. T.

58 Urbanusdagen skulle man så kornet. När man sådde hade man kornet i en ”trävacka”.

59 Ännu för 20 år sedan sådde man endast några kappar vete på varje gård. Vetet malades samman med korn och råg, eljes skulle det ej förslagit till något.

60 ”Pärtlysarn” kallades den klyka i spiseln, i vilken pärtorna stacks in.

61 Nedervetil, uppt. eft. B. B. 1848.

Slakt

62 Höstslakten höll man i slutet av oktober eller i början av helgomässmånaden (november) Vid en vanlig höstslakt slaktade man 1 ko eller oxe och 7 à 8 får. Hade man svin slaktades detta närmare julen. – Förr hade man ej så mycket och allmänt svin som nuförtiden. – Till höstslakten legde man byslaktaren, det fanns ungefär en i varje by. Behövde man slakta någon kalv däremellan eller ett får, kunde nog någon av karlarna i gården göra det. (Slaktningsproceduren se Kyrkslätt, Slakt.)

63 Tarmarna sköljdes vid bäcken och skulle sedan trampas i en så för att bli rena. Man gick till ladan efter halm. Där skar man av vipporna med en kniv och kastade dem tillbaka i ladan. Halmen tog man och lade den i en så. Hett |60||61||29|vatten hälldes över halmen. När vattnet i sån kallnat så pass mycket, att man kunde stiga i, trampades tarmarna i halmen. Tre gånger måste man byta vatten, innan tarmarna voro rena. Det var kvinnfolk eller halvvuxna pojkar och flickor, som fick uppdraget att trampa.

64 Blodmaten tillagades sedan. I blodet späddes obetydligt vatten och salt tillsattes, varpå rågmjöl irördes. Med tillhjälp av ett avsågat kohorn fylldes tarmarna med blodmat. Korvarna gräddades på tegelstenar i ugnen. Förr kokade man också korvarna vid svag eld i stora grytor, varefter de gräddades.

65 Kalvkött gräddade man även förr i ugnen på halm, sedan det först kokats |62||63||30|halvmjukt.

66 Nedervetil, uppt. eft. B. B. f. 1848.

”Kamsor.”

67 ”Kamsor” gjordes av bloddeg, i vilken man irört mera mjöl till. Av degen formade man avlånga längder vidpass 2 à 3 den långa och gräddade dessa i ugnen.

”Steitje.”

68 (Se Esse Steitje s. 68) Kokades förr både till kalas och i vardagslag. Ofta kokad och omtyckt rätt ännu i vardagslag.

69 Hudarna garvades hemma i sagesmannens barndom.

70 Nedervetil, uppt. eft. B. B. f. 1848.

Jul

71 Före jul bakades så mycket bröd, att förrådet som torkat skulle räcka till ”voffeldagen”, den 25 mars. Kornböd, jästbröd, limpa och knäckabröd bakas.

72 Till staffansdagen måste man laga tre eller fyra ostar för att man skulle ha att ge åt sjungarna när de kommo och ”beis ost”. (Se mera härom Gamlakarleby häft I)

73 Nedervetil uppt. eft. E. T.

Vardagsmat. ”Päronmjölsgröite”

74 Helmjölk kokas upp, varefter potatismjöl invispas, så att det blir gröt.

Jul

75 Julaftonen skall det kokas lutfisk och risgrynsgröt.

76 [skrock och vidskepelse, se faksimil]

[Brännsår]

77 Brännsår botades sålunda, att den sjuke fick lägga sig i sängen och under huvudgärden lades 9 sädeskorn, 9 knivar och 9 pärlor. I bland lyckades detta men inte alltid. Om det ej lyckades sade trollgubben, att den sjuke inte hade tro.

78 [skrock och vidskepelse, se faksimil]

79 Nedervetil, uppt. eft. B. B. f. 1848.

Vardagsmat. Vällingar

Korngrynsvällingen

80 har kommit allt mer ur modet, emedan det räcker 3 timmar att koka den. Man kokar hellre risgrynsvälling, som avredes med vetemjöl, eller kornmjölsvälling av mjölk och kornmjöl. Mannagrynsvälling kokas även.

81 [skrock och vidskepelse, se faksimil]

82 Nedervetil, uppt. eft. A. T.

Ugnstäppon m. m.

83 ”Ugnstäppo” kallas locket, som man placerar mot ugnsöppningen, så långe bröden gräddas. – Grytan hänger över elden på kåkån, som är stödd på kåkstandaren.

Vardagsmat

84 Nedervetil, uppt. eft. B. B. f. 1848.

Napusoppa

85 Napusoppa kokades av huvud och stjärtar av strömming.

86 Korngryn kokades först mjuka. Vatten tillspäddes och strömningshuvudena samt stjärtarna lades att koka i grytan. Efter en stund tillsattes skalade och kluvna potatis. När potatisen voro mjuka ”smälta man åv” med kornmjöl, d. v. s. avredde soppan.

87 Numera avreder man strömmingssoppa (som kokas på rensade färska hela eller ibland i bitar skurna strömmingar) med vetemjöl.

A la daube eller gele

88 tillredes, när man slaktat en nyssfödd kalv. Har ej här varit kalasmat.

Bakning

89 Nedervetil, uppt. eft. E. T.

Vispabröd

90 Degen till vispabröd av rågmjöl bringades till jäsning med xTunnjästen sparades på blår eller rena trasor, och sådana jästtrasor kallades ”hivorna”.jäst tagen från bottnen av drickestunnan. När degen jäst upp, skulle bröden genast bakas, så att ej degen hann surna. Vispabröden skulle vara släta på ytan. Innan de gräddades, smorde man dem med vatten eller smör och samma procedur företog man, när bröden togos ur ugnen.

Tunnbröd

91 Tunnbröd bakades av jästbrödsdeg mycket tunna samt större än jästbröd och surbröd. De krusades med en kam eller trästicka.

Vardagsmat

92 Nedervetil, uppt. eft. B. B. f. 1848.

”Klimpamjöltje”

93 Klimpamjöltje kokas helst, när någon ko just burit.

94 Skummad mjölk kokas upp, och klimpar gjorda av råmjölk, kornmjöl och salt, läggas med en träsked i grytan. Klimpdegen gjordes ej så kompakt, då den är tillredd med råmjölk som med sötmjölk.

Skalade påron och kött

95 är en vanlig vardagsmat. Man har nästan helt och hållet slutat att palva kött i Nedervetil påstår sagesmannen. Man steker köttet numera i ugnspannor i ugnen, både färskt och salt.

Mjölk med ost

96 Uppkokad mjölk med ostbitar uti åts ofta förr i vardagslag.

Esse

97 (Sid. 40–75)

98 Anteckningar gjorda sommaren 1925 av Vivi Peters.

99 Esse, Lappfors, uppt. eft. A-L, H.

”Bånkonamat”

100 Då en kvinna fick barn, skulle närmaste släkten och även de närmast boende grannarna föra ”bånkonamat” till gården. Den vanligaste föringen var färdigt kokad korngrynsgröt i stora fat. Var färden lång, värmdes gröten i kokad mjölk, när man kom främ.

101 I sagesmannens barndom fördes i Kronoby s.k. ”nipibulla”. Var det en rik värdinna, som skulle ha, ”nipibulla” och hade hon rika släktingar, så utgjordes föringen av ½ tunnsäck full av bröd. Man kunde föra ända till 15 vispabröd. Den allmänna beräkningen var, att alla i den sjukas gård skulle få 1 bröd till mans och för den sjuka beräknades 4 bröd. Utom bröd förde man en tiokannsbytta full av korngrynsgröt, 1 fårlår, 1 kalvlår, 1 träask smör (omkring 1 skålpund) och 3 eller 4 |86||87||42|ostar. Den som ”ville vara stor på sig”, vara förmer än andra hade dessutom med sig 1 kanelbröd (Se Kanelbröd.)

102 ”Bånkonamaten” fördes den första lördagen, sedan barnet blivit fött. Någon grannkvinna, som var fjäskig, kunde dock springa tidigare med sin föring. De vilka bodde längre bort kommo körande på lördagskvällen, far, mor och ett av barnen, som på den färden fick heta ”gryngrötsbyttpinna”. Det äldsta barnen fick först följa med och därefter de andra i tur och ordning de följande gångerna. Gästerna, som ofta stannade i gården till följande dag, trakterades mest av maten de själva och andra släktingar fört med sig. Ofta hade man fadderkalas på söndagen, medan ännu släktingarna med ”bånkonamaten” voro i huset.

Bakning

103 Esse, Lappfors, uppt. eft. A. H.

Kanelbröd

104 Av färsk helmjölk och vetemjöl blandades en deg, som fick vara något tjockare än pannkakssmet. Sirap och russin tillsattes i degen, som hälldes i plåtar med höga kanter och gräddades i ugnen. Finstött kanel och socker ströddes över, innan plåtarna skötos in i ugnen. Plåtarna, som användes, voro ungefär ½ meter långa och lika breda. Bröden blevo därför obekväma att transportera, varför man efter gräddningen skar dem i fyra delar. Vid föring lades två och två delar med de sockrade sidorna (mot varandra och en vit duk lindades omkring.

105 Kanelbröd bakades då man ville föra riktigt fin ”bånkonamat” till någon släkting.

106 Esse, Lappfors, uppt. eft. A. N. f. 1863.

Begravning

107 På en begravning i Esse bjöd man förr till måltid salt sik, bröd och smör, fil och ”vattugrynsgröt” (korngrynsgröt) Mellan grötfaten på bordet stod en trekanns filbunke, och gästerna fingo äta det de bäst tyckte om.

108 I filbunkar av alträ blev det den basta filen, men man gjorde också bunkar av asp.

109 Esse, Hattare, uppt. eft. S. B. f. 1869.

Begravning

110 När någon dog, lade man först två tiopennis slantar på ögonen, om dessa ej voro riktigt slutna och en psalmbok under hakan samt höljde liket med ett vitt lakan. Sedan gick man efter någon grannkvinna, som skulle hjälpa till att tvätta liket. En ren skjorta togs fram och hade man inte någon ren till hands, syddes det i en hast. Kvinnorna skulle dessutom ha en vit nattröja. Denna fick inte vara prydd med spetsar eller annan fåfänglighet.

111 Ansiktet och händerna tvättades stundom även övre delen av kroppen och den döde ikläddes de rena kläderna. Därpå lyfte man liket på likbrädet, en enkelt bräde så brett att kroppen väl rymdes därpå. |94||95||46|Likbrädet bars sedan ut till ett lider, där det ställdes på två bockar. Liket fick vara i lidret, tills kistan blev färdig. Kistan gjordes hemma av någon nära anhörig. – Genast efter dödsfallet hade två manliga släktingar begivit sig till prästen för att ombestyra att liket fick själaringning och att graven blev grävd.

112 När kistan var färdig, sveptes liket. Några prydde då liket med gröna kvistar, vanligen myrten och åt små barn band man stundom en krona av gröna kvistar på huvudet.

113 Begravningen hölls samma dag liket jordfästes, och en nära släkting (manlig) hade under veckan farit omkring i byarna och bjudit de önskade gästerna. På morgonen begravningsdagen samlades alla |96||97||47|gäster i gravölsgården, där farväl av dem döde skulle tagas, och liket sjungas ut.

114 Kaffe jästbrödssmörgås och brännvin bjöds åt alla. Sedan sjöng man några psalmer, såg ännu en gång på den avlidne i kistan, vilken stod mitt på golvet, varefter två manliga släktingar lade locket på kistan och spikade fast det. Likkistan bars ut av fyra karlar. Man skulle därvid se till att liket bars ut ”med fötterna förut”, eljes började den döde gå igen i gården.

115 När jordfästningen och gudstjänsten i kyrkan voro till ända, återvände de inbjudna begravningsgästerna till gravölsgården, där middagen, bestående av korngrynsgröt, fisk |98||99||48|och någon gång köttsoppa avåts. Fyllda kannor med hembryggt öl stodo på matbordet, och före måltidens början fick var och en en sup. Efter måltiden bjöds kaffe åt kvinnfolket och kaffeknorr åt karlarna.

116 Var det en mindre begravning begav man sig nu hem, men hade någon ansedd husbonde eller värdinna dött, firade man begravning till sent på natten. Då stektes den överblivna gröten från middagen och serverades som ugnsgröt vid ett andra mål, innan gästerna avlägsnade sig.

117 Esse, uppt. eft. A. L. H.

Barn

118 Då barnen voro i tandsprickningen, skickade man till apoteket i staden efter ”fiomarot”, som barnen fingo tugga på.

119 Esse, uppt. eft. M. G. F.

Fettisdag

120 Den som först kommer till ”föuse” fettisdagen får sina kor snällt hem om sommaren. I några gårdar mjölkade man förr redan 4 eller 5 på morgonen därför.

121 Till middagen skulle det vara blodkorv och pölsa och köttsoppa till kvällsvard fettisdagen.

122 Man sade förr, att om en flicka sopade golvet i stugan 7 gånger, gående baklänges, fettisdagen, skulle hon under dagen få se sin tillkommande på något sätt.

123 [bröllopslyckönskan, se faksimil]

124 Esse, Humla eller Hattare by, gården Häggen.

Bröllop. 1925

125 Upptecknaren hade lyckan att under vistelsen i Gamlakarleby landsförsamling bli inbjuden till ett bröllop i Esse, där bruden ännu hade ”storkronån”, vilket inte mera alltid är fallet. Eljes hörde bröllopet till de anspråkslösare, om det också stod i dagar två.

126 Bröllopet hölls i brudgummens gård, som det är sed i Esse, och då brudgummens föräldrar voro döda, hade bruden och brudgummen sina namn under de tryckta bjudningskorten. Brudgummens syskon, två bröder och två systrar, jämte brudgummen stod för bröllopskostnaderna. Brudens egna voro inbjudna och hade därför ingenting att säga varken om vilka gäster som skulle bjudas eller om trakteringen.

127 På bjudningskortet underrättades man om att samlingen skedde å Humla |108||109||53|kl. 10 f. m. Vigseln skulle försiggå på samma ställe kl. 1 på dagen.

128 Då upptecknaren indirekt hörde till släkten, d. v. s. var släktens släkt, passade det ej att fara utan brudgåva, och så blev det ett litet bolag om silverskedar. Dessutom skulle man ha 50 mk att ”köpa sig lös med”.

129 Med första tåget på söndagsmorgonen startade vi från Gamlakarleby och stego av vid Kållby station. Där väntade en stor lastbil, som kom med bröllopsfolk, andra släktingar från Kronoby. Vi bestego den lövklädda bilen, där iakttagelsen gjordes, att hela hushåll följde med, barn och blomma och pigor inklämda bland kannor, knyten och byttor innehållande föring och brudgåvor. Bredvid chauffören tronade en splitterny ännu |110||111||54|omålad spinnrock, som bilens ägare medförde till brudgåva. Vi körde förbi några kärror med bröllopsfolk, och då vi närmade oss bröllopsgården, körde några bilar före och några efter oss, fullpackade med högtidsklädda gäster. Ingen som skulle på bröllop tänkte på kyrkan den dagen.

130 Bröllopsgården stod prydd i rödgula flaggor och över den lövklädda ingångsporten till gårdsplanen stod med enris på vit botten ”Välkommen”. – Den öppna planen eller bybacken på motsatta sidan av byggnaden var full av kärror, bilar, velocipeder och något åt sidan fältköken, där bröllopsmaten kokades. – Innanför porten hälsades vi välkomna av brudgummen, prydd med en grann blomma av tyg och skravelmässing i bröstet. Bredvid honom stodo hans två bröder i föräldrarnas ställe. – På gårdsplanen, |112||113||55|som hägnades av lummiga träd, var en danslave eller improviserad bröllopssal, omgiven av uppresta björkar tätt sammanfogad med stug- och kammarväggen. Till höger mot väggen hade man byggt en liten estrad for spelmännen och ett orgelharmonium, vid vilket sistnämnda psalmsången ackompanjerades och senare även dansmusiken förstärktes.

131 Vid farstukvisten stod högre än allt folket värden för bröllopet, den utsedde överskaffaren, en medelålders man, som måste låta sin mun vara i oavbruten rörelse, så länge bröllopet varade. Åt alla måste värden slänga ett roligt ord och hålla upp det goda humöret hela bröllopet. Det var inte bara en och två skrattsalvor hade lockade fram över hela laget under de två dagarna. Värden hälsade oss med fasta handslag och bjöd oss |114||115||56|in i stugan för att skölja landsvägsdammet ur strupen med en kaffetår.

132 Inne i den stora rymliga stugan, där reden en del gäster samlat sig, mötte en ovanlig och trevlig gammaldags anblick. I den stora öppna spiseln flammade en väldig brasa och över denna hängde på flera kåkor ofantliga kaffepannor av koppar inrymmande sina hundratal koppar. Beskäftiga kockar, äldre och medelålders kvinnor, sysslade kring pannorna, makade under brasan, avsmakade kaffet och hällde ur de stora pannorna i porslinskannor, som av andra fördes till det dukade kaffebordet mitt på golvet. Andra kockar diskade och torkade koppar på grytbänken ”innan ugnen” och några voro ute och ställde i ordning gröt- och soppgrytorna. – Skaffare, alla |116||117||57|medelålders män, trugade och bjödo folk att stiga fram till bordet. Man hälsade på bekanta, pratade och försåg sig. Gummorna kommo in med sina föringsknyt under armen, nego och sade: ”Välsini er jär i djäsbåsgåln”. De stucko sig sedan in i stugkammaren, där föringen, som bestod av ½ kg smör, 1 eller 2 ostar samt 2 jästbröd, mottogs av brudgummens systar. Några förde även en kanna mjölk och en flaska grädde.

133 Nytt och gammalt möttes i sämja. Unga flickor i korta ärmar och smala kjolar smögo sig mellan välmående trinda gummor i svarta rynkade kjolar och med granna sjalar kring axlarna. Många hade breda förkläden för sig, ehuru de inte voro kockar, och blusskörten ovanpå kjolen. Karlarna hade mest alla kläder av köpt tyg, brudgummen i mörkblå kostym. Alla kände varandra |118||119||58|och därför kommo gummorna till upptecknaren och frågade: ”Vadan je tu heim? Ja’ känd int te.” Bekantskapen var snart gjord, och sedan släktskapet med bruden uppdagats kom den ena efter den andra och frågade mitt förnamn och sade: ”Ja vil' å tal me’ te”. Med gummorna hamnade upptecknaren vid kaffebordet, där skivorna av de hembakade längderna med russin uti och kaffet smakade bra. I kalaskaffe lade man inte salt som i vardagslag, men mången gumma smög sig till saltkaret ovanför grytbänken och lade ett korn i koppen. När ett lag druckit kaffe, bänkade sig det följande vid bordet. Den som var förplägad drog sig ut i farstugan, på trappan, och på gården stöd karlfolket i klunga och debatterade dagens frågor. Man märkte bland dem ett stort |120||121||59|inslag av amerikafarare. Dressen satt bättre, ansiktet något blekare och tidningarna Tribunen och Finsk amerikanaren, vilka stucko ut ur tröjfickan, allt kännetecknade dessa. Redan under kaffedrickningen hade matkockarna sysslat vid fältköken med brudgröten (risgrynsgröt), som kokades först. Småningom började andra på den släta planen bakom björkarna, som skymde ”brudlavan”, duka de långa matborden, emedan middagen skulle ätas genast efter vigseln. Två bord dukades parallellt med varandra med så stort mellanrum, att två skaffare kunde gå om varandra. Kring varje bord fingo omkring 90 personer plats. Gästerna åto i två lag, kockar och skaffare i det tredje. – Omkring 400 personer voro med på bröllopet. – Borden täcktes av flera vita dukar, som man skarvade ihop, och på varje bord placerades |122||123||60|15 brödkorgar (av rot) med åtföljande smör- och silltallrik. Vid varje brödkorg stod en tillbringare av glas med hembryggt öl och en tillbringare av porslin fylld av mjölk. Varje kuvert bestod av en djup och på denna en flat tallrik, kniv och gaffel. Skedarna buros omkring och utdelades under måltiden. Förr kokade man i synnerhet vid dåligt väder och om vintern bröllopsmaten i stora murade grytor i ”steise” eller ”föuse”. Ivardagslag värmde man vatten åt korna i dessa grytor. Numera kokas maten i fältkök eller i för tillfället murade spisar ute på en plan ej alltför nära boningshus. – Slevarna, som man rörde i med voro järnskodda i spetsen, så att skraporna lättare lossnade, samt skopan var något uppåtböjd. Stora bandade träsåar stods bredvid grytorna, och maten östes upp i dem, varefter de av skaffarna buros i närheten av matborden, där kockarna öste i faten och överlämnade dessa åt skaffarna, som buro maten till borden. Förr ser|124||125||61|verade man i stora stenfat, nu såg man ett dylikt endast här och var på nederbordsändan. Man begagnade i stället spilkummar och fat av porslin.

134 När prästen med fru anlände, bjödos de på kaffe i stugan. Under tiden skyndade sig två av brudens systrar att ställa i ordning på brudlaven. Ett stort vitt virkat spetstäcke breddes mitt på golvet och på detta ställdes två höga vaser med blommande syrenkvistar, en på varje sida om den plats, där brudparet skulle stå. Alla samlade sig nära laven. De två spelmännen hade försvunnit in i brudkammaren, och när prästen gått upp på brudlaven, trädde spelmännen åtföljda av brudparet ur kammaren. Brudmarschen spelades, tills paret stod mellan syrenbuketterna. Så många gäster som rymdes följde med på laven och resten stodo runt om. Något brudfölje eller några pellhaldare fanns icke. ”Det är bra, att det inte är följe, så får man ta’ den man vill, och ingen behöver bära ”spik” yttrade någon. Vid förfrågan senare gavs förklaringen. När det är brudfölje, ordnas gästerna |126||127||62|med eller mot sin vilja par om par, som bröllopstillställena vilja ha det och det kan många gånger bli omaka. Den närmaste släkten kom först och de minst bekanta sist. Ingen ville gärna bli sista paret, ty det hette att ”sista paret” bar spik. – Bruden var klädd i vit klädning, vita strumpor och skor. Den äkta ”storkronån” väckte gästernas glädje. Man såg den så sällan numera. Kronan hade för 70 år sedan inköpts från Gamlakarleby av dåvarande brudkläderskan i Esse. Då denna för 5 år sedan dog, inköptes kronan av nykterhetsföreningen i Esse för 400 mk. Den nuvarande brudkläderskan Sofia Portin från Över-Esse, Kyrkoby hade blivit anförtrodd att hålla kronan och hyra ut den för bröllop i Esse. Den vid pass tre decimeter höga kronan av skravelmässing och granna tygblommor, stacks fast med hårnålar i det uppratta håret, slöt tätt till huvudet och vidgade sig uppåt till en stor blomkorg. En krans av blommor med skravelmässingshängen slingrade sig om brudens hals, gick från högra axeln snett över bröstet ned mot kjolfållen samt ett stycke längs |128||129||63|denna. Några smycken hade bruden icke.

135 Efter vigseln sjöngs en psalm. Prästen lyckönskade de nyvigda, därefter trädde brudens föräldrar och syskon fram och så hela menigheten. Sedan ropade överskaffaren: ”Brudgröite kaldnar, varin så goa å kom a jät.” Vid ändan av brudbordet placerade sig brudfolket, sedan prästen, frun och brudkläderskan och mittemot brudens far och mor. Alla hade brudgåvorna med och dessa gömdes under bordet eller lades på gräsmattan bredvid bordet, ty genast efter måltiden, medan gästerna sutto vid bordet, samlade brudens systrar och skaffarna på stora brickor och i klädkorgar in gåvorna. ”Har ni na’ te jev bruden så jev”, inledde överskaffaren ceremonin. Alla hushållsartiklar och handarbeten man kan tänka sig, t.o.m. två tvättserviser blev skörden och därtill närmare 10,000 mk. ”Lasarettsfate” till de fattiga inbringade några hundra. – Maten var den enklaste, köttsoppa, tjock som stavning, risgrynsgröt med russinsoppa eller mjölk (efter behag) till sovel serverades alla tre mål under bröllopet. Sista målet, som åts i stugan, vartefter gästerna bröts upp på kvällssidan andra dagen, bestods ugnstekt gröt med kall russinsoppa. (forts. sid. 75)

136 Esse, Överesse, uppt. eft. M-G. F. f. 1859.

Läsförhör

137 När läsfolket kom, fick var och en först kaffe och ”tugg”, som bestod av bröd smör och sik. Då en ny anlände stod en av hemfolket i farstun och sade ”Ga’ nu först tid i stuga å tugg”. Man åt i den ena stugan och läste i den andra. Efter förhöret serverades middag åt alla. Middagen utgjordes av köttsoppa och korngrynsgröt. Hembryggt dricka bjöds aven.

138 Andra dagen voro alla läsare igen bjudna på kalas samt dessutom släktingar och bekanta till värdfolket i läsargården. När gästerna kommo serverades kaffe och vetebröd samt kort därpå fästbrödssmörgås och sik jämte öl. Till middagen hade man samma rätter som första dagen, nämligen köttsoppa och korngrynsgröt.

Vardagsmat

139 Esse, uppt. eft. A-B. H. och S. P.

Hjortelsoppa

140 Hjortron kokas i så mycket vatten som man önskar soppa. Denna avredes med kornmjöl, och socker tillsättes. Numera avreder man ofta soppan med ”päronmjöl”, liksom man också stundom silar bort hjortronen, innan avredningen sker.

Köttsoppa

141 I köttsoppan tillsätter man i Esse, kött, korngryn, ärter och potatis.

142 Esse, Lappfors, uppt. eft. A. H. och H. H.

Potatisgröt

143 Potatisgröt i vanlig bemärkelse är okänd i Esse. Potatismos kallas här potatisgröt och denna ätes liksom potatisgröten i Åboland med mjölk, vilket där inte är fallet med potatismos, som serveras med kött eller köttdoppå.

Surmjölk

144 Användningen av surmjölk tyckes ej vara så vittomfattande i Esse och socknarna kring Gamlakarleby som i södra och sydvästra Finland. Man sparar ej surmjölk här i byttor och såar eller silar skilt därtill. Endast den surmjölk, som blir över i filbunken, kan klappas och serveras i muggar och glas.

145 Esse, Lappfors, uppt. eft. A-L. H.

”Brökötje.”

146 Hårt halvsyrat bröd (syrligt jästbröd) ”betas” eller hackas sönder i en s. k. ”brökliftå”, som är vanlig i gårdarna. Ibland säger man, att man kliftar bröd till ”brökötje”.

147 Brödet kokas i vatten, och salt tillsättes. När brödet kokat till gröt, lyftes grytan av och ”brökötje” uppöses i ett stenfat. En stor bit smör lägges mitt i fatet. Rätten ätes het ur fatet och alla doppa i smörögat.

148 ”Brökliftån” liknar en sockerkniv på ett bräde utan låda.

149 Esse, Nederlappfors, uppt. eft. A-L. H.

”Steitje”

150 ”Steitje” tillredes av korvbröd och fårkött.

151 Korvbröd bakades vid slakten av bloddeg till runda hålbröd, som torkades i taket.

152 Då ”steitje” skulle tillredas bröt man ett karvbröd i stycken och lade det att koka i vatten tillsammans med fårkött hugget i små bitar. Vanligen kokades anrättningen så tunn, att man kunde äta den med smörgås och mjölk.

153 På flere gårdar i Esse var det förr sed att koka ”steitje” varje söndagsmorgon.

154 Esse, Överesse, Kyrkoby uppt. eft. S. P.

”Tjärnabländväldji”

155 Kärnmjölk kallas i Esse, ”bländå och ”tjärnabländväldji” är kärnmjölksvälling. (Separerad mjölk kallas firramöltje eller mejeribländå.)

156 Kärnmjölk hälles i en gryta, och kornmjöl vispas genast i mjölken, som kokas upp. Salt tillsättes, när man lyftat av grytan och kort därpå iröres sirap eller socker efter smak. Vällingen ätes som suparmat. Några vällingar kunna ätas som ensam rätt till ett mål, men före ”tjärnabländväldji” måste en annan rätt serveras, emedan ”tjärnabländväldji” enbart skulle åstadkomma ”magafirrå” (diarré.)

157 I ”tjärnabländväldji” tillsätta några kummin.

158 Esse, uppt. eft. A. H.

Pannkaku

159 Utom den vanliga pannkakan av mjölk och vetemjöl lagas i Esse en variation av kornmjöl, mjölk, soda, salt och socker. Smeten göres ganska tjock, så att kakan blir fast. Den gräddas i stekpanna i ugnen och ätes med mjölk.

160 På senare tider har man även börjat använda bär, lingon eller hjortron, till pannkakan.

161 Esse, uppt. eft. H. H.

”Klimpamjöltje”

162 ”Klimpamjöltje” är klimpar i uppkokt mjölk.

163 Klimparna tillredas av kornmjöl (numera dock även vetemjöl), mjölk och salt. Med en sked formas klimpar, som lägges i mjölk, vilken man kokat upp. Klimparna få koka några minuter, innan grytan lyftes av elden.

164 ”Klimpamjöltje” ätes vanligen till frukost med smörgås.

165 Esse, Nederlappfors, uppt. eft. A-L. H.

”Strittun.”

166 En variation av ”klimpamjöltje” (se föreg. sida) är ”strittun”. Man lagar en tunnare smet till klimparna och i stället för att med sked forma dessa i grytan, doppar man en vispel i smeten och ”strittar” omkring smeten i grytan, när mjölken kokat upp. Smeten blir som gryn i mjölken.

167 ”Strittun”, som endast någongång tillredes i Esse, säges vara särdeles allmän i Munsala.

168 [talesätt, se faksimil]

169 [troll, se faksimil>

170 Esse, Humla (forts. från sid. 63)

Bröllop. 1925. [forts.]

171 Sedan alla tre lag ätit, började dansen på laven med porpurri, som räckte ungefär halvannan timme, varefter kaffe utan bröd serverades i stugan. Purpurrin, som anfördes av brudparet och brudens bror med dam, indelades i följande turer: marsch, två hopptakter, slätvals, låningsvals (danser med annans par) figurering, tre hopptakter och marsch. – Endast några unga par deltogs. Det var mest medelålders gifta par som dansade purpurrin. Efter kaffepausen spelades upp en vals för allmänheten. Sedan följde andra valser, polka, schottis, jänka i oavbruten fortsättning. Dansen avbröts ibland av kortare pauser för kaffedrickning te med längd och pepparkaka samt uppträdande av en för tillfället bildad blandad kör, som sjöng Brage sånger. Klockan 12 på natten bjöds vid stående bord i stugan smörgås och sill jämte mjölk och öl. – Ungdomarna dansade sedan till kl. 3 utan traktering, men de äldre gingo tidigare till vila i granngårdarna. De vilka bodde i grannbyarna foro hem med bilar eller häckskrindor för att återvända följande morgon. – Inga gamla |154||76|seder förekommo s.s. brud eller ungmorsskål, dansa kronan av bruden eller dylikt. Andra dagen var som ett vanligt kalas med två mål med samma rätter) kaffedrickning (utan bröd) och dans. Bruden var nu utan krona, iklädd en beigefärgad klänning och med en blomma i bröstet. – Den som inte deltog i dansen pratade och glammade med bekanta, och många företogo bilturer under dagens lopp i trakten runt om.

172 När upptecknaren i sällskap med närmaste släkten bröt upp. kl. 7 på kvälln, följde ungdomar, skaffare och kockar ett stycke från gården, vinkande och hurrade till avsked.

173 Ovanbeskrivna var bondedottern Alma Häggkvists och Albert Värnströms (bondeson) bröllop i Humla eller Hattareby på gården Häggen. Bruden var från Emmo Lappfors by i Esse. Bonden Herman Värn från Värnå tjänstgjorde som överskaffare eller värd.

174 176

175 76.

II. Gamlakarleby landsförsamling

176 (forts. från häft. I. sid 77–98.)

177 Anteckningar gjorda sommaren 1925 av Vivi Peters.

178 G:by, Såka, uppt. eft. A. S. J. f. 1835.

”Oppsätor.”

179 I sagesmannens ungdom hade man ofta ”oppsätor”. Ingen traktering bjöds. Flickor och pojkar skockade sig tillsammans i en stuga, flickorna med stickstrumpa eller sömnad. Pojkarna ”pratade och skramlade”, och flickorna fingo skratta. Ibland dansade man.

180 När sagesmannen som ung värdinna först köpte kaffe till huset räckte 1 skålpund 11 år, och under den tiden hölls dessutom en kristning och en talko på samma kaffe. På större kalas eller på bröllop bjöds inte då kaffe. Det ansåg man sig inte ha råd till.

181 ”Saltsyra” och ”tallstrunta” åto barnen gärna i skogen.

182 G:by, Såka, uppt. eft. A. S. J. f. 1835.

Talko

183 Förr hade man talko nästan på vad som helst, menade sagesmannen. Vanligast ställde man till ”kårdartalkko”, ”spinnantalko” och päråntalko. Dessutom hade man huggantalko, gräftantalko, pärtspikantalko, kliftantalko och dyngkörartalko.

184 ”Kårdartalko” höll man om hösten, då fåren blivit klippta och senare på vintern spinnantalko. Några hade de nämnda på en gång, och då kallades det ”spinnan- och kärdartalko”. Det blev också billigare. ”Pärtspikantalko” ställde man till, då ett tak skulle täckas med pärtor. Den sistnämnda var av det enklare slaget, i det att endast kaffe och vetebröd samt en kaffeknorr. bjöds till traktering. Karlarna i närheten skulle ”pyytas” (bjudas) att komma och täcka taket en eftermiddag. ”Dygntalko” |160||161||79|ställde man till, då spillningen skulle köras ut på åker. Det var vanligt i gårdar, där det fanns litet arbetsfolk.

185 På ”spinnan- och kårdartalkon och kliftantalkon bjöds det största kalaset. Då skulle alla trakteras med kamsstek, korngrynsgröt och pannkaka, och när arbetet var slutfört och alla mätta, fick ungdomen hålla talkodans. Pannkakan gräddades ofta av råmjölk och kornmjöl, och denna var bättre, än pannkaka av mjölk och vetemjöl. – Kaffe och vetebröd bjöds under det arbetet pågick. – Psalmer och visor sjöngs under talkon.

186 G:by, Kirilax, uppt. S. V.

[Spinnantalko]

187 På ”spinnantalko” fick man kaffe med dopp ”påronsteik” och risgrynsgröt med helmjölk.

188 G:by, Såka, uppt. eft. A-B. B.

”Lioste.”

189 Då allt hö var slaget, skulle ”liöste” delas ut åt slåtterfolket. Var och en fick en ostbit med en vispabrödshalva. I större gårdar gav man en halv ost åt varje person men i gårdar, där man var ”huld” (snål) delades 2 eller 3 ostar på 9 hjon.

190 [tidräkning, se faksimil]

191 G:by, Såka, uppt. eft. A.-B. B.

”Tröskanpundjile.”

192 ”Tröskanpundjile” kallades det kalas, som bestods åt gårdens arbetsfolk, när tröskningen var undanstökad. Då folket kom in från lagen, hade värdinnan ställt åt alla en ”punschkopp” (vanlig kaffeknorr) på bordet, och den skulle man dricka, innan man gick till bastun för att tvätta bort den sista ”tröskanlorten”. När man in från bastun, fick man igen en likadan ”punschkopp”. Kvinnorna drucko också ur sin kopp. Sedan skulle man äta ”stjärugröite”, kokad av nysäden. I större gårdar vankades det både ”stjärugröite” och risgrynsgröt eller (tidigare) korngrynsgöt.

193 Gamlakarlely, Kaustar, uppt. eft. A. B.

Påsk

194 I skymningen påsklördagen skulle man tända påskbrasa i den öppna spiseln. Samtidigt sprang ungdomen kring ”backarna” för att skrämma bort trollen.

195 Påskmorgonen skulle man stiga tidigt upp, om man ville se solen dansa.

196 Påskkvällen lade man lika många saltkorn som det fanns personer i gården på fönsterbrädet. Man måste hålla noga reda på vems saltkorn vart och ett var. Om något saltkorn smälte under natten, dog den person för vilken saltkornet var utsatt under året.

197 Dagarna under påskveckan hade följande namn: mulimåndag, xtrenå = tranatrenåtisdag, askonsdag, skärtorsdag, långfredag och påsklördag.

198 [skrock och vidskepelse, se faksimil]

199 [namnsdagsgratulation, se faksimil]