Om allmogens mat

1 Vid sidan av nedtecknade recept har det alltid funnits en muntligt traderad kosthållning med recept som gått från generation till generation. Det är en tyst kunskap som kvinnor förvaltat, en färdighet att dagligen förse familjen och hushållet med mat i vardagen, men också kunskap om festers och högtiders matordningar.

2 Svenska litteratursällskapet började samla in folkkultur år 1885. Till folkkulturen hörde också uppgifter om den kost som allmogen åt, inte så mycket samtida bruk utan minneskunskap om det förgångna, det som var på väg att försvinna i takt med att samhället moderniserades. Insamlingen skulle fokusera på trakter där man inte påverkats av nymodigheter. Vivi Peters (1893–1945) var en av de många stipendiater som anlitades för insamlingsarbetet. Hennes kärnområde var matrecept, matordningar och seder och bruk som hon tecknade ner på ca 2500 sidor under åren 1916–1930. Den sista insamlingsresan år 1930 gjordes för Folkmålskommissionen.1Folkmålskommissionens samlingar tillkom 1928–1975 på uppdrag av den statsfinansierade Kommissionen för undersökning av svenska folkmål och svensk folkkultur i Finland.

3 Vivi Peters var född i Nagu och inledde sitt insamlingsvärv i sina hemtrakter i Åbolands skärgård, det vill säga Iniö, Houtskär, Nagu, Kimito med flera orter. Sommartid reste hon runt i socknarna, närmade sig de äldre och bad dem berätta om traktens mathållning som hon sedan tecknade upp i häfte efter häfte. Vanligen var indelningen vardagsmat, kalasmat, högtidsmat, slakt, bakning och brygd. I beskrivningarna av kalasmat och högtidsmat beskrivs matordningar och seder för bröllop, läsförhör, julfirande, fastlag, påsk med flera festligheter. Sina etnografiska fältarbeten gjorde Vivi Peters i antropologisk anda, hon vistades länge i byarna, lärde känna människorna, och både iakttog och deltog i ortens seder och bruk. År 1924 gör hon ändringar i sin metod och beskriver det i sin fältdagbok:

4 Under mina senaste uppteckningsfärder har jag använt en något annan metod än i början av uppteckningsarbetet. I stället för att utfråga så många sagesmän som möjligt har jag försökt välja de rätta personerna och utfråga dem så grundligt som möjligt. En huvudsagesman i varje by har utfrågats. Därefter har jag kontrollerat hans eller hennes uppgifter hos ett tiotal andra sagesmän i trakten. Sålunda har jag ansett mig komma till ett säkrare resultat.

5 När ett matrecept varit fullkomligt lika ett eller flera, som finnas i mina tidigare samlingar, har jag tagit mig friheten att hänvisa till dem. Där någon variation kunnat skönjas har antingen recepten eller beskrivningen i sin helhet antecknats eller också endast olikheterna.2SLS 370 Uppteckningar rörande allmogekost o. dyl.‎ (1924).

6 År 1925 samlar hon, med sin nya metod, in recept, seder och bruk i Gamlakarleby, Nedervetil och Esse och uppger 40 personer som sina sagesmän. Av dessa är 15 personer män, i huvudsak bönder eller lärare medan 16 av kvinnorna som intervjuats är kockar eller värdinnor. Kockarna anlitades för kalasen och värdinnorna hade ansvar för hushållet som helhet. Också gifta män deltog som ”skaffare”, en benämning på en uppassare som såg till att gästerna fick mat och brännvin.

7 Likt recepten i handskrivna recepthäften som var förbehållna högreståndsmiljöer, saknas ofta i den muntliga traditionen noggranna beskrivningar av matlagningens olika moment. Därtill saknas också ofta anteckningar om mängder i recepten, eftersom det är fråga om en typ av matlagning som ofta görs utgående från erfarenhet och kroppsminne. Med kroppsminne avses här till exempel temperatur och konsistens, hur varmt degspadet skulle vara och hur degen skulle kännas när den var färdig knådad.

8 Vivi Peters uppteckningar i Gamlakarleby, Nedervetil och Esse skiljer sig från hennes tidigare insamlingsresor, genom att hon i högre grad kontextualiserar och beskriver hur kalas och högtider gick till, inte bara vad man bjöd på, utan hela förloppet inklusive centrala personer, vem som gjorde vad, skrock, folktro, klädsel. Hon tecknar också ner uppgifter om textilberedning, färgning, tideräkning, talko och vidskepelse. Bröllop beskrivs överlägset mest och Vivi Peters nämner att hon själv hade möjlighet att delta i ett bröllop under sitt fältarbete. Hon hade därmed en referens att jämföra sagesmännens uppgifter med. Andra livets och årets högtider som beskrivs, är bland andra läsförhör, gravöl, begravning och fastlag.

9 Den äldsta person som år 1925 intervjuas om mattraditioner är Anna Sofia Jacobsson, född år 1835, vid tillfället 90 år. Därefter följer några informanter födda på 1840-talet, varav Brita Björkdal är en av dem vars uppgifter ofta tecknats ned. Dessa kvinnors matminnen går tillbaka till 1850-talet och det är således ett måltidsskick utan påverkan av modernitet och förnyelse, som beskrivs.

10 Av nedtecknade recept som användes i högreståndsmiljöer, ibland med förlaga i tryckta kokböcker, finns inget spår i de här skildringarna av allmogens mathållning.

11 Vivi Peters uppteckningar förvaras i Svenska litteratursällskapets arkiv. Samlingen är en del av Unescos världsminne. Sammanlagt 544 samlingar av de äldsta folkloristiska, etnografiska och lingvistiska samlingarna vid SLS arkiv upptogs på den nationella listan år 2021.

12 Häftena med uppteckningar från Gamlakarleby, Nedervetil och Esse förvaras med arkivsignum, SLS 372, 1 och 2. Måtten är ca 18,5 cm × 22,8 cm. En reseberättelse (SLS 372.3) har uteslutits från denna utgåva, men finns att läsa på finna.fi.

13 Peters uppteckningar presenteras häftesvis som en löpande text. Vi rekommenderar att man använder lästexten och faksimilet för att studera materialet. Enstaka delar, främst förteckningar och texter om skrock och vidskepelse, återges bara som faksimil. Sådana ställen markeras i lästexten med hakparentes och en kort förklaring. Transkriptionen och lästexten är nästan identiska, förutom att punkter i titlar har tagits bort i lästexten. Utgåvans etableringsprinciper har inte följts för Peters material. Hennes språk har bevarats och endast få stillatigande ingrepp har gjorts om till exempel en ingrediens har stavats okonventionellt. Det dialektala språket finns bevarat som en väsentlig del av Peters arbete. Ämnesord och kategorisering finns inte, men med hjälp av sökfunktionen går det att hitta specifik information i materialet.

14 Peters handstil är jämn och i regel lätt att läsa. Vissa beskrivningar är försedda med ritningar som man kan studera i faksimilvisningen.

Noter