I. Gamlakarleby landsförsamling

1 Anteckningar gjorda i Gamlakarleby landsförsamling sommaren 1925 av Vivi Peters.

2 [innehållsförteckning, se faksimil]

3 [förteckning över huvudsagesmän, se faksimil]

4 Gamlakarleby landsförsamling. Såka. uppt. eft. G. B.

Allhelgona

5 Varje lördag skulle stugan sopas ordentligt och alla smutsiga kärl diskas. Under veckan hann man ej alltid diska och sopa. Träkärlen skurades med sand och ”tvaga”. På morgonen lördagen före allhelgonadagen steg man upp tre eller fyra på natten och började en grundligare städning. Tjänstfolket, som flyttade den dagen, skulle vara färdiga att begiva sig till det nya stället vid middagstiden.

6 Från allhelgonadagen räknat hade alla tjänare ledigt, ”lösvecka”, en vecka framåt. Husbondsfolket fick under lösveckan sköta arbetet i gården.

7 G:by, Såka, uppt. eft. A. S, f. 1835.

Barn

8 När men lindade barnet första gången, lade man en silverpenning i lindan. Den skulle skydda barnet mot ont, tills det blev döpt. Någon lade också psalmboken eller bibeln under huvudkudden i vaggan för samma orsaks skull. – Barnsängskvinnan fick icke taga någon i hand, förrän hon var kyrktagen.

9 Den 8:de dagen skulle barnet ”bäras fram” d.v.s. kristnas. Vanligen for man med det till prästen. Faddrarna, ett gift par och ett ogift par, förde det. De kallades gammalfaddrar och ungfaddrar. Den gifta kvinnan höll barnet under dopakten. Ville man, att barnet skulle bliva kvickt och rörligt, skulle den som bar fram barnet till prästen småspinga. Det försökte man göra så obemärkt, att inte prästen märkte något. När man kom hem |14||15||6|med barnet, skulle det vara fadderkalas. Hade man haft silverslattet i lindan el. dyl., så togs den nu bort, då barnet var välsignat.

10 På fadderkalaset bjöds ”bånkonamat”, som fanns rikligt i huset. Tog gröten slut, kokade man ny, och var den någon dag gammal, ugnstektes den. Brännvin bjöds även åt alla både män och kvinnor. Barnets mor hällde i smyg bort sin del åt tomten, så att denne skulle vakta väl över barnet, så länge det var litet.

11 G:by, Kirilax, uppt. eft. M. T.

”Bånkonå”

12 ”Bånkonå” kallades den som låg i barnsäng. Bånkonån skulle ligga under sex veckor i bånsäng i kammaren, därifrån hon inte fick komma ut tidigare. All mat skulle bäras dit in. Inga andra karlar än barnets far fick komma in, men kvinnorna i grannskapet kommo i tur och ordning på visit, sedan de i stugan avlämnat ”bånkonamaten” (se Esse, samma mat).

13 Då man fick bånkona i huset, skulle man genast brygga gott öl. Först måste man nämligen ofta koka drickesvällingar och ölsupa åt den sjuka, och sedan skulle man ha öl att bjuda åt alla, som besökte gården den första veckan, samt isynnerhet förpläga släkt och vänner, vilka gjorde visit med anledning av den stora händelsen.

14 G:by, Kaustar, uppt. eft. S. F.

”Bånkonå”

15 En barnsängskvinna fick den första veckan inte äta annat än rågmjölsvälling med kummin uti eller ölsupa med små ostbitar uti samt dricka mjölk.

16 G:by, Kaustar, uppt. eft. T. B.

Bakning

17 Förr bakade man kornriskå, pärånlimpå, vispabröd eller jästbröd, surbröd, både hålbröd och tjocka surbröd samt limpor.

Kornriskå

18 Till degspad tog man kallt vatten och i detta lades först salt. Sammanmalet mjöl blandades i spadet till en tjock deg, som icke fick jäsa. Tunna bröd bakades ut och naggades med gaffel samt gräddades genast. Bröden sparades icke utan åtos som varmbröd.

19 I gårdarna bakade man kornriskå varje lördag, och den som inte eljes hade så noga reda på tiden visste, att ”tå matmor baka kornriskå va’ e’ lörda”.

Surbröd

20 Till degspad värmes vatten, tills det är ljumt, varpå salt tillsättes. Rågmjöl iröres med kräckla. Till 15 kannor vatten tog man förr ungefär ½ tunna rågmjöl (15 kappar) Degen gjordes i en bytta på vilken lades ett lock. I locket fanns ”en pip så att det fick jäsa ut.” Degen fick stå två dagar innan den rördes. Sedan östes den i baktråget och knådades på kvällen med kornmjöl. Degen skulle nu knådas riktigt hård. Den fick sedan jäsa till följande dag, då bröden bakades.

21 Bakbordet, en skiva med kanter på tre sidor, togs in från bodan, och degen östes ur tråget på bordet. Man tog upp varje gång så mycket deg, att det blev bröd därav till |24||25||11|en gräddning, ungefär 14 eller 16 bröd. I större gårdars ugnar kunde det t.o.m. rymmas 24 bröd. Av 15 kannor vatten och 15 kappar mjöl fick man vanligen 100 bröd.

22 Degen ältades först och bakades ut till bröd. Hål togs ut med ”brökorne” eller ”bröhåle”, som tidigare var ett avsågat kohorn senare den form av bleck, som köptes i staden eller av kringvandrande handelsmän. Den som inte råkade ha ordentligt ”bröhåle” i huset, tog ut hålen med en kaffekopp eller dylikt. Bakbordet kallades ”bakubräla” eller ”bakubole” och kavlen, med vilken tunnare bröd kavlades ut brökavla.

23 Vartefter surbröden voro bakade, placerades de på ”bröskutån” och skötos in i ugnen. En person bakade |26||27||12|och en annan placerade bröden in i ugnen. Denna hade tidigare eldats, så att den var färdigt sopad, när bakningen begynte. När brasan, som radades i kors i ugnen, var nedbrunnen, slogs kolen omkring med ”röranträ”, och kort därpå sopades ugnen med ugnskvasten.

24 Efter gräddningen fingo surbröden kallna på bräden, innan de upphängdes på ”brostängre” i taket. På varje spett hängdes 25 par bröd d.v.s. 50 stycken. Vid upphängningen fick man ej vända bröden med ryggarna eller ögonen i hop utan bröden skulle gå efter varandra som folk.

25 Föll ett bröd från ”brödskutån” ned med ögonen (den övre sidan) mot golvet, betydde det, att någon i släkten |28||29||12|skulle dö, men föll brödet med ryggen mot golvet, skulle man endast eljes få höra om något dödsfall.

26 När hålbröden torkat i stugtaket två eller tre veckor, togos de ned från ”bröstängre” och buros ut i bodan, där de sedan förvarades i lårar och tunnor.

27 Varje höst hade man en stor bakning av surbröd. Under två veckor bakade man, och bröden skulle räcka ända till pingsten. Efter pingsten bakade man igen lika lång tid, och förrådet skulle sedan räcka till jultiden. Detta kunde naturligtvis endast iakttages i de större gårdarna, där man hade tillräcklig tillgång på mjöl.

Vispabröd

28 På söndagen åt man vispabröd och limpa. Endast när det kom främmande till gården, fick man under veckan taga en vispabröd. På lördagskvällen hämtade alltid värdinnan in en famn helgdagsbröd. Var det vinter måste bröden, som förvarades i den kalla bodan, länas upp under natten.

29 Till vispabrödet tog man jäst ur bottnen av drickestunnan. Jästen vispades i ljumt vatten tillsammans med litet råg- och kornmjöl. Vanligen bereddes jästen i ett större stenfat. Jästen hälldes sedan i baktråget, vatten tillspäddes och med mera tillsats av mjöl knådades degen genast. Degen ältades därpå upp på bakbordet, där den fick stå till 2 eller 3 på natten. Degen skulle nämligen knådas på kvällen.

30 För att degen ej skulle börja surna, måste den bakas så tidigt på morgonsidan av natten. Den som lade mycket jäst i degen, måste därför stiga tidigare upp och börja bakningen.

31 Vispabröden både krusades och naggades. Kummin tillsattes i degen förr, senare fenkol.

32 Vispabrödskrusning

33 Knäckebrödskrusning.

34 Limporna naggades endast. De voro ett par tum tjocka och vägde enligt sagesmannen 3 à 4 skålpund.

35 G:by, Övre Korplax, uppt. eft. H. K.

Pärånlimpå

36 Små potatis sköljdes, kokades och stöttes sönder med skalen på. Rågmjöl stöttes in bland potatisen, så att det hela skulle sötna. Blandningen fick stå övertäckt med kläder till kvällen, då nytt mjöl igen istöttes, varpå allt övertäcktes ånyo. Nu gjorde man i degtråget en vanlig tunn deg av rågmjöl, som fick stå och jäsa till följande kväll, då potatissötningen ihälldes och blandades samman med degen, som nu knådades. Degen fick jäsa, medan ugnen eldades. Man bakade ”en ugn limpor” i gången. Resten av degen fick ligga orörd i tråget, tills turen kom. Limporna skulle gräddas i stark ugnsvärme. Man provade hettan i ugnen genom att kasta in en näve mjöl eller en pappersbit. Brann mjölet eller pappret genast upp, var det |36||37||17|för tidigt att grädda limporna. Dessa skulle vara ungefär en timme i ugnen för att bli genomgräddade. Innan limporna skötos in i ugnen, smordes de med vatten, i vilket man hällt litet sirap, eller med kaffesump. När limporna voro gräddade, lät man dem ligga en stund inlindade i kläder, eljes blevo de ej möra och goda. Nu lade man ånyo brasa i ugnen, bakade en omgång limpor och fortsatte på detta sätt, tills all deg var gräddad. Vanligen lagade man en så stor portion deg, att man därtill behövde elda ugnen fyra gånger.

37 Stundom smordes limporna, förrän de lades i ugnen, med smör eller endast med varmt vatten.

38 Limporna naggades endast.

39 Gamlakarleby, Kaustar, uppt. eft. T. B

Kärvbröd

40 Vispabrödet kallades i Gamlakarleby och Nedervetil enligt sagesmannen kärvbröd och i Kronoby vispabröd. I alla dessa socknar begagnades också benämningen jästbröd, som är den yngsta benämningen.

41 Bakade man kärvbröd till ”pitu”, (kalas) skulle degen knådas riktigt hård, och ältningen av den skedde kvälln före bakningen. ”Pitubröden” gräddades två gånger, d. v. s. man tog ut dem ur ugnen, när de nästan voro gräddade, smorde dem med sötmjölk och lade in dem att grädda ännu en stund.

42 G:by, Kaustar, uppt. eft. T. B.

Bröllop

43 Framstugan (salen) skulle till bröllopet klädas och pyntas. Väggarna övertäcktes med vita lakan, dock endast halva väggen upptill. Hade man klätt hela väggen, så ”sku karan ha lorta ner na.” Ungdomarna i byn skulle klä’ bröllopssalen och skaffa prydnaderna i taket; ”krytjorna” med åtföljande kransar. Pojkarna skulle bestå ”krytjpiporna” och flickorna kransarna. ”Krytjpiporna”, som voro 1 fanna långa ungefär, fick man köpa i staden för 3 à 4 mark stycket, och de syddes fast i lakanen. Kransarna gjordes hemma. Mitt i taket ovanför platsen, där brudparet skulle stå, ordnades ”brudhimla” av ”storhoitor” d.v.s. axelsjalar. 4 eller 5 stora sjaler i olika färger och av olika storlekar samt granna dukar ordnades så att den största låg mot taket och de andra |42||43||20|efter storlek så att den minsta, som var den finaste och grannaste, kom överst i mitten. Man skulle se till, att den yttersta, grannaste kanten av alla sjalar och dukar jämte fransarna, som hängde ned, blev synlig. På den minsta duken lades sedan en ”krytjå” utan pipa. En ”krytjå”, som var fullständig, bestod nämligen av pipa och krans. (Se närmare sid. 31.) Så många speglar, som man kunde komma över, hängdes på väggarna, så att bruden, då hon dansade, kunde se huru grann hon var.

44 Ett gott starkt bröllopsöl skulle bryggas. Till ett kar, som rymde 7 à 8 tunnor användes 8 kappar kornmalt och 8 kappar rågmalt. Om man hade gott öl, så att gästerna drucko mycket, åto de mindre av bröllopsmaten.

45 När gästerna kommo till gården, fingo de en sup brännvin jämte jästbröd och smör. På ett bord stodo stora fat med salt sik eller sill, och den som ville ha salt till smörgåsen, fick gå till bordet och taga för sig. Först när kaffe började användas, bjöd man ej därav ännu på pitu (kalas) eller bröllop, emedan det skulle blivet så dyrt. I stället fingo gästerna dricka öl med tilltugg.

46 Efter vigseln satte man sig till bords. I sagesmannens barndom hade man ingen duk på borden, men dessa skulle i stället vara finskurade med sand. På varje bord placerades 4 staplar ”pitubrö” (jästbröd) och varje stapel innehöll 3 bröd skurna i halvor. Mellan staplarna stod en smörtallrik, alltså 3 på varje bord, och likaså ett fat med salt fisk och ett ölstop.

47 Tallrikar syntes inte, utan man åt med träskeden ur närmaste fat. Träskedarna voro ej på bordet, då gästerna satte sig. Sedan värden läst bordsbönen, kommo skaffarna med skedarna i en korg och bjöd omkring dem, under det bordssupen cirkulerade. Högst två knivar lågo på varje bord, och behövde man kniv, så väntade man på turen eller lånade av grannen, om denne råkade ha. Den som visste huru det gick till, tog därför en kniv i fickan hemifrån, om han eller hon ville få mat i sig. Första målet bestod av ”kött och päron”. och köttsoppa. Andra målet serverades blodkorv och korngrynsgröt, och detta mål åt man tolvtiden på natten.

48 På morgonen andra dagen skulle |48||49||19|man dricka ”kaldskål”. Denna blandades i en stor så. Hembryggt öl hälldes i sån, och sirap blandades till. Tunt knäckebröd bröts i blandningen, som av skaffarna uppöstes i stenskålar, vilka placerades på borden så många, att tre personer kunde enas om samma skål. Knäckebrödet var bakat av jästbrödsdeg, vilken dock ältats lösare än vanligt, så att brödet skulle bli riktigt mört.

49 Sista målet skulle bestå av ugnsgröt och ”oststejtje”. – Men no’ ä de’ gätin tå dåm lägger köte’ i mjöltje”, så utsocknes gumman, som första gången var på bröllop i socknen, när hon åt ”oststejtje”. (Se Kalasmat.)

50 Då man började dansa ”på pengar” på eftermiddagen andra |50||51||19||24|dagen, så bryggde skaffarna ”toddi” eller ”todi”, så att folket skulle bli givmildare. Vatten kokades upp och bars in i stora kannor till ”todibordet”, där två skaffare blandade i stop och glas. I vattnet lades sirap och brännvin, och den som inte fick så stark ”todi” han ville ha, gick själv till bordet och tog mera brännvin. Också kvinnorna drucko ”todi”, men de läts inte blanda åt sig flera glas. Alla blevo litet fulla, men sällan blev någon för full. Hände det, så skyndade man sig att leda den överlastade till bastun, där han fick sova ruset av sig.

51 Gamlakarleby, Såka, uppt. eft. A.-B. B. f. 1855 och M. S.

Bröllop

52 Brudgummen, talman och brudens far skulle fara till prästen för att taga ut lysning. Detta skedde på lördagen före söndagen, då lysningen kungjordes i kyrkan. När de återvände till brudens gård, där de skulle undfägnas med mat och kaffe, var byns ungdomar dem långa vägar till möte. Ungdomarna hade klätt ut sig, gossarna i flickkläder och flickorna i byxor och jacka. De hade med sig allt möjligt skrammelverk de kunde hitta på. Mest trummade de dock på blecklock, och under den musiken kom lysningstagarna hem.

53 Första lysningsdagen var inte det förelysta paret i kyrkan. Det var andra söndagen det nya paret offentligt skulle visa sig. De skulle träda in i kyrkan, just då prästen besteg predikstolen, |56||57||27|gå sida vid sida uppför gången, så att alla kunde se dem och sedan vika in i sina respektive bänkar. Samma dag skulle det sedan vara lysningsdans i brudens hem, där det bjöds kaffe, tugg och brännvin. Veckan därpå reste brudparet till ”brudstan” (Gamlakarleby), som det hette. Då skulle brudklänningen, gulbrun eller (av ylle) vit, köpas samt 4–5 guldringar, klocka och örringar. Det var då en riktigt fin brud. Vanligt fattigt anspråkslöst folk köpte svart brudklänning och om någon inte ens hade råd till det, så fick man låna av brudkläderskan. Denna hade utom klänningen även kronan av skravelmässing och löslockar. Kronan lånades av alla i socknen, hög och låg. Då brudparet återvände från brudstan voro ungdomarna emot dem på vägen och |58||59||28|sköto och hurrade.

54 Nu skulle ”storsätan” (brudkläderskan) och kockar tingas. ”Storsätan” kallades också ”brudkläskå.” Alla, som hade något med matlagningen att göra, kallades kockar, men över dem alla stod en anlitad yrkesskicklig s.k. ”Storbolskock.” Ofta hade man ”storbolskock” från staden (G:by). ”Storbolskocken” skulle ha ledningen av det hela om hand samt dessutom själv koka maten till ”storbole”, där brudparet, brudkläskån, prästen, klockaren och den allra närmaste och värdigaste släkten var placerad. De andra kockarna (ibland ett tjugotal) indelades i mat- och kaffekockar, av vilka matkockarna voro mera ansedda. De kallades också ”pitukåkkå” och ”kaffekåkkå”. Kvinner voro alltid kockar men skaffarna män. Dessa |60||61||29|voro till antalet lika många som kockarna och delades i brännvinsskaffare och matskaffare. Brännvinsskaffarna skulle ha hand om och bjuda på alla dricksvaror. En äldre släkting, som kunde ”sköta sig” och som man i fråga om nykterhet kunde lita på, var huvudman för brännvinsskaffarna. Matskaffarna eller skaffarna, som dessa endast kallades, hade sig ålagt att passa upp vid matbordet och för övrigt se till att gästerna blevo förplägade med den mat kockarna kokat. De måste också ge handräckning åt kockarna, lyfta de tunga grytorna, bära de stora matsåarna ett stycke från matborden m. m. Kockarna öste sedan upp maten i stora fat, men skaffarna måste föra fram faten på borden. – Storbolskocken bakade alltid tortorna.

55 Bröllopssalen i sin helhet kallades ”brudhimmeln” och den himmel som kläddes i taket ovanom platsen, där brudparet skulle vigas, kallades ”lillhimmeln”. Alla kunde inte klä’ denna, och man måste vända sig till någon äldre kvinna, som var väl förfaren däri. ”Lillhimmeln” kläddes enligt sagesmannen så att ett ”fransalakan” först lades närmast taket och på detta en ”storhojtå” (sjal), som var något mindre än lakanet. På ”storhojtån” placerade man en röd sidensjal och efter denna en liten vit ”florsnäsduk” kantad med breda spetsar. Mitt på den vita florduken lades en ”krytjå” (en grannt målad blomkrans på styft papper.) ”Brudkrytjån” hade ingen ”pipå”. Innan man ordnade ”lillhimmeln”, hade man klätt väggarna |64||65||31|i salen med vita lakan och likaså hela taket, som runt omkring pryddes med en bård ”krytjor” med ”pipår”. En fullständig ”krytja” bestod av en pipa (käpp) med huvud, gjord av trä och vanligen rödmålad och en blomkrans målad på vitt papper (ensam också kallad ”krytjå”). Fyra ”krytjor” fastgjordes vid varje pipa och sådana placerades två snett över varandra i varje hörn av taket, alltså åtta. Piphuvudena skulle vändas mot centrum. Mellan varje hörnfigur lades pipor, så att dessa bildade uddar och mellan varje udd stacks målade ”krytjor” fast med nålar i taket (lakanen)

56 Piporna voro ungefär 1 meter långa och pojkarna i byn eller släkten skulle bestå dem, då däremot blomkransarna skänktes av flickorna.

57 Ett hörn i taket.

58 Under ”lillhimmeln” på golvet, där brudparet skulle stå, breddes ett stort fransalakan och på detta ett ”rantäcke” (vävt av ylle i granna färger), så stort, att endast fransarna syntes av lakanet. 4 bolstrar (långdynor) lades därefter på varandra. De voro alla överklädda med vita örngått, som voro försedda med spetsar eller broderier i båda ändarna. På den översta dynan lades en vit sidennäsduk, kantad med spetsar och på denna en krans av pappersblommor. Denna krans skulle köpas av bruden, då hon var till ”brudstan”. På sidorna om denna krans fingo brudens systrar eller om hon ej hade systrar de närmaste kvinnliga släktingarna lägga något grannt t.ex. en glansbild, pappersblommor, en köpt porslins- eller vaxfiger, ett blomsterkort med siden|68||69||33|rosor m. m. Vid denna ”grannpall” fick inte brudparet knäböja. Den skulle vara närmast prästen, men efter ”grannpallen” lagade man en annan av 4 andra med spetsprydda örngått beklädda långdynor.

59 Bröllopet hölls i brudgummens hem, och där samlades bröllopsgästerna. Den förnämsta skaffaren, som kallades värd, och brudgummen hälsade gästerna på trappan, varpå dessa genast vid inträdet fingo en sup jämte ”tugg” jäst bröd och smör. Bruden kläddes i sitt hem, om detta ej var alltför långt borta beläget. Alla utom kockarna skulle med och hämta bruden, när hon var färdigt klädd i ”storkronån”. På ett bröllop hade man 7 eller 8 spelmän, och den förnämnsta av dem skulle åka med på brudparets kärra eller om det var vinter i släden. Spelmannen fick |70||71||34|sitta bredvid körsvennen på en vit dyna. Brudparet satt på tre eller fyra dynor, av vilka den översta var sirligt broderad och bakom hängde ett brokigt täcke. 20 eller 30 hästar kunde följa efter brudparets och dessutom gick en stor del till fots. Därför körde man mycket sakta. Närmast efter brudparet kom närmaste släkten, efter den ”pellhaldare” och sedan den övriga bröllopsskaran.

60 Några steg från bröllopsgården mötte de övriga spelmännen, som där inväntat brudtågets ankomst. En ståtlig marsch spelades, brudgummen lyfte varligt bruden ur kärran, och hand i hand trädde de in i bröllopssalen, bruden vid brudgummens högra sida. Innanför salsdörrn skulle bruden i en sirlig sväng förflytta sig över |72||73||35|till brudgummens vänstra sida. Brudparet ställde sig framför brudpallarna, och 12 par pellhaldare ställde sig i spalje, gossarna på den ena och flickorna på den andra sidan om brudparet. Mitt under vigseln, när prästen gav tecken därtill, skulle ”pellhaldarna” spänna upp ”vigningsklä” över brudparet, och när prästen igen gav ett tecken, skulle de taga bort det. ”Vigningsklä” var en stor sjal av siden eller ylle, den grannaste som fanns i brudens släkt. Alla pellhaldare skulle fatta med högra handen i fransarna av ”vigningsklä.” Den som inte med rätt hand höll upp ”vigningsklä” dugde inte en annan gång till ”pellhaldare”.

61 Efter vigseln ställde sig brudparet jämsides med prästen och mottog lyckönskningarna. Under tiden brud|74||75||36|paret mottogo prästens lyckönskan och sedan långsamt vände sig mot folket, skulle ”pellhaldarna” i ett ögonblick taga bort ståten från golvet och föra ut allt så att bruden inte hann se något av den mera. Var någon ”pellhaldare” så långsam, att bruden fick se en skymt av dynor och lakan i dörren, så betydde det ej bra för äktenskapet.

62 Brudgummen var iförd kläder (ofta av vadmal, som färgats mörkt), som bruden vävt, eller om hon var så dålig att någon annan gjort det, som man sade, att hon vävt. Han hade endast en blomma i bröstet som prydnad. Bruden däremot var grannt utsirad, och mest av allt tilldrog sig ”storkronån”, som snyggades litet upp till varje bröllop, allas uppmärksamhet. ”Storkronån” var gjord av skravelmässing, utvidgade |76||77||37|sig uppåt från huvudet och var överhöljd med tygblommor, blad och nedhängade bjävs av guld- och silverpapper, pärlor och små speglar. Den glittrade och blänkte, när bruden rörde sig, och kunde stundom vara över 1 fot hög. Brudens bröst var även överhöljt av liknande grannlåter som fanns på kronan, och ofta gingo de glittrande blombårderna ända ned till kjolfållen. Det var inte nog med att bruden utstyrdes utanpå. Hon skulle också ha så fina, i granna färger broderade strumpeband, att hon ej behövde bli förlägen, då gummorna kommo och lyfte upp hennes kjol för att se på brudbanden. Banden voro av tyg, breda som ett bälte om benen, och knötos framtill med röda sidenband. Bruden skulle själv förfärdiga dessa band, som sedan voro mästerprov på |78||79||38|på hennes broderingskonst. Likaså skulle bruden sy åt brudgummen dennes brudgumshängslen i samma färger som strumpebanden.

63 Sedan lyckönskningarna voro undanstökade, dukades matborden. Var det sommar, dukade man ute på gården. Då hade man bord, som kunde vara 5 famnar långa. På ett bröllop i Såka hade man 18 dylika bord dukade på en gång. På samma bröllop hade man kokat 7 såar, som var och en drog 24 kannor, russinsoppa och gröt i en gryta, som drog 150 kannor.

64 4 bröd skurna i tu staplades på bordet. På ungefär 2 meters avstånd stod en likadan stapel o.s.v. beroende på huru långt bordet var. Mellan varje stapel placerades på en trätallrik en ”smörkavla” och ett fat |80||81||39|med salt sik. Mellan brödstapeln och smörfatet skulle vara rum för ”varmfate”, och vid varje brödstapel stod en kanna med hembryggt öl. Det mittersta av borden var brudbordet, och där dukades helt med porslin, om man hade eller kunde få låna från staden. På de övriga borden serverades varmmaten i stora stenfat. Vid ändan av bordet satt inte någon. Till vänster från övre bordsändan sutto brudgummen, bruden, prästen och brudsätan samt mittemot vid samma bord brudparets föräldrar. Den närmaste släkten placerades dessutom vid brudbordet. Vid de andra borden var det inte så noga med ordningen, utom att ungdomen gärna drog sig till samma bord. Vid övre ändan av varje bord stodo två dricksglas brännvin (tidigare |82||83||40|två stenskålar sådana man på en del ställen ännu i vardagslag dricker mjölk ur.) och då överskaffaren eller värden högt läst bordsbönen, cirkulerade brännvinsglasen åt motsatt håll kring borden. Det var smör- och brösupen, sedan kom fisksupen och sist sopp- eller grötsupen.

65 Den första rätten utgjordes av kokt färsk strömming med mjölksås. På ”djäsbå” (bröllop) serverade man aldrig potatis med fisken men väl i vardagslag. Andra rätten var köttsoppa med ärter uti (se Kalasmat vid 66). Ärterna kokades skilt. Dock lade man även litet ärter i köttsoppan för att ge färg åt denna. Kocken räknade 1 kg kött på 4 personer. Soppan liksom all annan mat kokades i stora järngrytor ute |84||85||41|på gården alldeles invid det sämsta matbordet, där man hade murat låga improvisoriska spislar (numera fältkök). Regnade det, kokade man maten i ett lider, där det fanns inmurad gryta eller i badstugan. Kaffe däremot kokades inne i stugan. Med stora träslevar (skaftet kunde vara en meter och skopan som en större vattenskopa) östes soppan i såar, som av skaffarna buros något närmare borden. Några kockar öste sedan soppan i fat, vilka av skaffarna placerades på borden. Vid köttsoppan var att märka, att köttbitarna först delades i faten, sedan tog man varannan slev ur ärtsån och varannan ur köttsoppsån (buljongen). Sist serverades torta. Den hörde till första och sista målet på ett bröllop. |86||87||42|Tortorna (Se Kalasmat sid. 70) bjödos kring i stora flätade brödkorgar och de skulle bakas av ”storbolskorken”. Tortorna voro som pepparkakor vid pass 1 decimeter i genomskärning, runda med ett sviskon i centrum.

66 När måtiden var slut, sjöngs en bordspsalm, varefter värden ”läste från bols”. Därpå vidtog dansen, som började med rosån” (se Nedervetil Bröllop). Under panserna serverades kaffe utan bröd. Vid midnatt dukades andra målet ”nattmåle”, och det bestod av smörgås med salt sik och risgrynsgröt. Sedan man dansat en stund efter maten, sökte sig alla till vila. Bruden skulle sova i sittande ställning, ty hon dansade med kronan ännu följande dag.

67 Mellan bröllopsmiddagen och ”natt|88||89||43|måle” hade ”forsturätt” talrikt infunnit sig för att beundra bruden. ”Forsturätt” kunde också få dansa med bruden, om han betalade för varje dans, och många gjorde det.

68 Niotiden på morgonen följande dag gingo två skaffare runt byn, där bröllopsgästerna logerade, och bjödo åt alla ”en brännvinssup, en brödbit och en ostbit”. När man igen samlats i bröllopsgården, intogs första målet för dagen. Detta utgjordes av kall strömming, som blivit över från första middagen, uppvärmd köttsoppa och ugnstekt risgrynsgröt d.v.s. allt rester från föregående dag. När risgrynsgröten inte räckte till, skarvade man med litet nykokad mannagrynsgröt. Medan man väntade på att borden |90||91||44|blevo dukade, togs ”bråton” fram. Den ställdes i farstun, och alla som kommo in (ungdomar) måste bekänna. Två skötte ”bråton” och en stod med stopet, i vilket ”bråtpengarna” samlades opp. Den som under natten ”sovit med flickor” gick fri, likaså den som ”sovit med pojkar”. Alla andra fingo betala för att undslippa ”bråton”. Det kunde bestämmas 10, 15, 20 eller 25 penni. Sådana, som just ”sluppit ur prästfickan”, kunde dock slippa med 5 penni, ty de hade inte hunnit bli vana med sederna ännu”. Den som knotade och inte ville betala lyftes på ”bråton”, där han skakades och mörbultades, och den plikt ådömde betalade nog hellre. ”Bråtpengarna” gav man åt bruden, och den som samlat upp dem fick dansa med bruden |92||93||45|så ofta han ville som tack för besväret. Efter frukosten dansades till middagen, som bestod av ”korvsteke” och russinsoppa (se Kalasmat sid. 68 o. 72). Före det sista målet på kvälln, skulle ”bruden dansa ut sig från ungdomen”. Hon tog en silverpokal fylld av brännvin i var hand och dansade med de fyllda pokalerna högt över huvudet. När hon dansat några sirliga varv kring golvet, stötte hon under dansen pokalerna mot varandra och ”viskade” ut innehållet. Den ungmö eller pojke, som fick brännvinet över sig, skulle först bli gift.

69 Man bänkade sig nu till sista målet och åt salt sik, mannagrynsgröt och torta. – Genast därpå blev det ”dans på pengar”, innan gästerna |94||95||46|togo avsked. Alla skulle nu ”betala sig löst”. Var och en gick i tur och ordning till bruden, räckte henne handen och dansade några varv polaka med henne. När bruden fördes tillbaka till platsen, skulle dansaren trycka pengarna i hennes hand. Förr betalade de äldre några mark, ungdomarna 50 och 25 penni. Mången dansade flera gånger med bruden och betalade varje gång. Bruden hade en tung dag. Hon kunde bli alldeles förbi av trötthet, och svagare brudar lågo sjuka några dagar efteråt.

70 [vidskepelse och skrock kring bröllop, se faksimil]

71 G:by, Såka, uppt. eft. L. D och W. D. samt G. B.

”Båndjäsbå”

72 (barnbröllop.)

73 I fattiga familjer hände det förr, att man ställde till ”båndjäsbå” för att få pengar till kläder åt barnen. Om man ej själv hade så stor stuga så hyrde man i en bondgård. (Vanligen fick man gratis, då det liksom var fattighjälp hela tillställningen.) Den fattiga familjen klädde ut någon av sina små flickor (8–10 åringar) till brud och lät sedan ett bud gå kring de närmaste byarna, att den som hade lust fick komma på ”båndjäsbå”. Spelman tingades även, och ungdomen fick ett gott tillfälle att dansa. Ungdomarna i nejden infunno sig även mangrant, men också många äldre hörsammade inbjudningen. Bruden var en storbrud |100||101||49|i miniatyr och hon bar en krona, som liknade ”storkronån”. Brudgum syntes ej till, och ingen traktering bjöds. Man dansade endast, och när dansen som kunde räcka långt in på natten, var slut, betalade var och en sig löst såsom på ett riktigt bröllop. Summorna voro visserligen mycket anspråkslösare, men den fattiga familjen var dock hjälpt för en tid framåt.

74 För fader- och moderlösa insamlade man ofta pengar på detta sätt.

75 En fattig äldre man i Såka förtjänade även sitt uppehälle genom att varje år ställa till ett bröllop, då han klädde ut sig själv, och ungdomen fick dansa. På ett sådant bröllop förtjänade han 64 mark, medan årslönen som hjälpkarl i en gård var 30 mark.

76 G:by, Såka, uppt. eft. A-S. J. f. 1835.

”Djindjäle.”

77 (Läsförhörskalas.)

78 Alla läsare fingo före förhöret vispabröd, smör och sik samt hembryggt öl. Det sades, att man skulle ha ”tugg och dricka” före läsningen började. Alla blevo efter förhöret bjudna på mat, och måltiden bestod av ”kamssteitje” och korngrynsgröt. Under senare tider har korngrynsgröten ersatts av risgrynsgröt. Sedan fingo läsarna gå. ”Djindjälsdjästa”, släktingar och bekanta, som tidigare fått särskild inbjudan stannade till kvällsvarden, som bestod av russinsoppa och risgrynsgröt. Gästerna placerades alla kring ett bord och 6 gäster måste enas om samma fat. Gröten och soppan placerades samtidigt på bordet. Salt sik, smörgås och öl saknades icke. – Stundom kokade |104||105|||man endast en rätt åt läsarna. Det var då köttsoppa med potatis uti.

79 Den som var bjuden till ”djindjäle” skulle föra med sig ”gåvona” d.v.s. 1 jästbröd, 1 tallrik smör och 1 krystad ost. Om man var högfärdig förde man med sig mycket smör, men var man hull (noga) så förde man litet.

80 Såka, Hals, uppt. eft. A.-S. J. f. 1835 och G. B. f. 1853.

Grävöl

81 Om en äldre person dött, sändes en gubbe i släkten ut som gravölsbjudare men var det ett barn sändes en pojke, för ungdom en vuxen pojke. Grävölsbjudaren skulle gå till släktingar och grannar samt bekanta. När han kom till en gård, stannade han innanför stugdörrn och läste upp följande formel, som han lärt sig utantill: ”Fride och Synve (d.v.s. alltid namnen på husbonden och värdinnan i grävölsgården) hälsa och bad, att ni sku’ koma och följ’ deras äldsta dotter (som o.s.v) till hennes (hans) sista vilorum och till Kyrkbacken in på en sup eller två.”

82 Begravningsdagen samlades alla bjudna på morgonen i sorgehuset för att se liket och sjunga ut det. När gästerna kommo, bjöds kaffe, innan ceremonin började. Kvinnorna hade medfört |108||109||53|”gåvor”, samma som till läsförhörskalas nämligen 1 jästbröd, smör, ost samt dessutom mjölk.

83 Efter begravningen och gudstjänsten i kyrkan gingo de bjudna in i en gård på Kyrkbacken, där supen skulle bjudas. På golvet i stugan stod ett bord dukat med fyllda brödkorgar, smörtallrikar och brännvinskaraffiner jämte glas (tidigare endast stora brännvinsstop). ”Grävölsbjudaren” fyllde glasen och bad gästerna stiga fram till bordet och förse sig. Var och en steg nu i tur och ordning fram till bordet, skar en skiva bröd åt sig, bredde smör på och drack ur sin sup. Därpå avlägsnade man sig med smörgåsen i hand och begav sig mumsande till ”gravölgården”. Där var middagen färdigt dukad, och man bänkade sig kring |110||111||54|borden, där stora fat med fårstek och korngrynsgröt väntade samt rikligt brännvin. På en begravning 1852, där sagesmannen var med, blevo 25 kannor brännvin slut på 2 dagar. Den tiden hade man ej kaffe på grävöl ännu. Man drack brännvin ur koppar- bleck- och stenskålar. Två skålar gingo runt bordet hela tiden åt motsatt håll. Då användes endast trätallrikar och maten östes upp i stenskålar. Sagesmannen mindes ej allt från detta grävöl. Det hade varat i två dagar, och man hade fått äta köttsoppa och korngrynsgröt andra dagen turvis. Korngrynsgröten från första målet hade stekts i ugnen på kvällen och följande dag serverats med socker och kanel på. Man hade ej mortel, utan sockret och kanelen lades i ett vitt linneskynke, och så bultade |112||113||55|man på med hammaren, tills allt var fint. Det kallades att ”stampa socker och kanel på gröte”.

84 Den tiden målade man likkistorna hemma med kimrök i vatten.

85 Liket skulle bäras ut hemifrån med fötterna förut.

86 Vid tal om ”grävöl”, där träkärlen dominerade nämnde sagesmannen A-S. J., att hon hört, att någon i Purmo ännu för 10 år sedan åt med träsked ur träfat.

87 G:by, Kaustar, uppt. eft. S. F. f. 1854.

Fettisdag

88 Fettisdagen skulle man ”sveipå” en ”djäva” åt korna av hö och halm. Denna gav man korna Valborgsmäss-dagen. Då kommo korna lätt hem på kvällarna om sommaren. ”Fettisdasdjävan” förvarades på höskullen.

89 För samma orsaks skull bakade man även fettisdagen en kaka av råg- och kornmjöl åt varje ko. Kakan fick inte jäsa. Den gräddades i ugnen och måste sedan kallna, innan man gav den åt kon. Korna skulle äta kakan fettisdagen.

90 Om man sopar golvet rent fettisdagen, så behöver man ej vara besvärad av ohyra.

91 Den flicka som sopar golvet 9 gånger fettisdagen får grann friare.

92 G:by, Såka, uppt. eft. A-B. B. f. 1855.

Fettisdag

93 När fåren slaktades om hösten fyllde man en del ”fårvambar” med bloddeg andra med ”pölsa” (hackade köttrester och talgslimsor). Blodkorvarna gräddades i ugnen och upphängdes sedan att torka i bodan. När de voro torra och hårda, förvarades de i sädeslåren för at de inte skulle mögla. ”Pölskorvarna” kokades och gräddades likaså i ugnen samt sparades i bodan till fastlagstisdagen, då man skulle äta ”pölskorv”. Den kokades i ärtsoppsgrytan, som lades på tidigt på morgonen, så att soppan i tid skulle bli färdig till middagen. ”Pölsan” togs tidigare upp ur grytan, varpå man åt den som ett mellanmål med färskt smör och kärnmjölk. Man skulle nämligen kärna fettisdagen för att |118||119||58|få ”bjelå” (betyder att man får mjölk- och smörslycka)

94 På morgonen fettisdagen åt man uppblött knäckebröd eller skorpa i mjölk.

95 Ju tidigare värdinnan hade kvällsmaten färdig, desto tidigare kom korna hem om sommaren. Man måste också skynda med kvällsvarden, emedan ungdomen efter den skulle ”ränna i backar” d.v.s. skurra Till kvällsvard bjöds köttsoppa med ärter uti.

96 Den som kunde åta 9 gånger eller 9 mål fettisdagen blev frisk och fet under hela året.

97 [vidskepelse och skrock kring fettisdagen, se faksimil]

98 G:by, Kaustar, uppt. eft. T. B.

Fastan. Påsk

99 Under fastan dansade man icke och ställde ej till några nöjen. Likaså undvek man så mycket som möjligt att äta stark mat d. v. s. fläsk- och kötträtter.

100 ”Memma” var icke förr känd i Gamlakarleby trakten och tillreddes ej av allmogen, påstår sagesmannen. Nu har man i staden och marthaföreningen lärt sig konsten, varför det nog kändes, att någon värdinna bjuder memma under påsk, men allmän är seden inte. Några köpa också någon riva från Gamlakarleby. Samma uppgifter ha givits i Såka, Wittsar, Rödsö, Närvelä och Storby. Likaså hade man ej heller ägg. ”Ingen hade förr höns hitåt”, sade Anna Brita Gröndal i Såka.

101 G:by, Kaustar, uppt. eft. T. B.

Färgning

102 Tre veckor förrän man ställde till färgning, måste alla i gården kasta urin i en strömmingsfjärding, som var enkom därtill och kallades ”pissbyttå”. – Från färgboden i staden köpte man ”blåfärgå”. Färgen lades i små tygpåsar, som hängdes upp med trådar från kanten av fjärdingen, så att färgpåsarna lågs helt och hållet i spadet, dit även all ull, som skulle färgas, lades ner. Ullen fick ligga 5 eller 6 dygn i blöt, varunder man en gång om dagen vred upp den, såg efter att färgen blev jämn och inte flammig och lade ner den igen i spadet. När man ansåg, att ullen var genomfärgad, krystades (vreds) den ordentligt upp och breddes ut på gräset att torkas i solen. Av solskenet blev färgen klarare |126||127||62|och blektes ej. När ullen torkat, kardades den och spanns till garn.

103 All ull, som skulle spinnas till vadmal, färgades på detta sätt men blånar av hampa färgades först sedan det spunnits till garn.

104 G:by, Såka, uppt. eft. A-S. J. f. 1835.

”Vammal.”

105 (Vadmal.)

106 ”Halvvammal” vävdes av ull, som utgjorde ränning och ”hampblån” som var inslag. Helvammal hade både ”väfte” och ”varp” av ylle. Inslaget kallades väfte och ränningen varp. ”Vammalsvarp” kunde ej spinnas av alla. Det fanns i varje by en kvinna, som var skicklig däri, och hon spann under vintern varp i alla gårdar och levde därav. Ränningen skulle spinnas ”rätsels” (medsols) men inslaget ”ansels” (motsolas)

107 Vammalsväven skulle vara 7 kvarter bred, när den vävdes. I ”stampningen” gick tyget ihop på bredden nästan till hälften. I varje socken fanns förr en stamp, men senare började man föra vammal till staden för att stampas.

108 Grått ”vammal” fick man av vit och svart |130||131||64|ull, blått av vit ull, som färgades i urin, och kardades samman med svart ull.

109 Man hade ej pressjärn förr utan pressade sömmar och dylikt, när man sydde, mellan två flata stenar. Man manglade också klädesplagg över stolkarmar o. dyl.

Kalasmat

110 G:by, Övre Korplax, uppt. eft. H. K.

”Oststejtje.”

111 Helmjölk kokades upp och ost, skuren i bitar, samt förut kokat får- eller kalvkött lades att koka i mjölken. Rätten skulle koka högst en halv timme.

112 På bröllop serverades alltid denna rätt på kvälln andra bröllopsdagen.

113 G:by, Övre Korplax, uppt. eft. H. K.

Köttsoppa med ärter

114 Till ”pitusoppa” (kalassoppa) skulle köttet tagas av en ko eller ett ungnöt. Oxkött dugde inte. ”Pitukocken” beräknade, att 1 kg kött skulle vara nog för 4 hjon, och det stämde ganska bra. Köttet togs från ryggen, bringan, bogarna och sidorna och styckades i bitar om ungefär 5 cm2. Köttbitarna lades i grytan i vatten jämte salt och kryddpeppar. Även ärter, som en stund fått mjukna upp i kallt vatten, lades att koka bland köttet så att soppan skulle få färg. I en skild gryta kokades vanlig ärtsoppa, som kryddades med ingefära. Vid serveringen blandades ärtsoppan med buljongen och hälldes över köttet, som tidigare tagits ur grytan och fördelats i serveringsfaten. |136||137||67|Stundom tillsatte man vid kokningen av ärterna litet smör och talg. När man någongång kokade köttsoppa i vardagslag (sällan) lade man i stället för ärter kluvna potatis att koka med köttet. Likaså om det var sämre ”pitu”. Det var nämligen så att potatis inte stod högt i kurs på kalasen. ”Päron kan ja’ jät heim,” sade gubben, när man bjöd honom potatis med fisken på ett kalas.

115 G:by, Såka, uppt. eft. A-B, B. f. 1855.

”Korvstéke.”

116 Av blod och rågmjöl bakades ”korvbröd” till runda hålbröd, som torkades i taket. När man ville anrätta ”korvstéke”, bröt man ett bröd i stycken och kokade det i vatten tillsammans med ugnstekt fårkött, som huggits i små bitar. Vanligen kokades anrättningen så tunn, att man åt den med mjölk såsom lös gröt. Några åto även smörgås med korvsteke.

117 G:by, Kaustar, uppt. eft. S. F.

”Kamsteitje.”

118 ”Kamsteitje” eller ”kamstek” var både kalas och helgdagsmat. Man kokade rätten ofta på söndagsmorgnarna om sommaren och åt sedan fil som andra rätt. Av bloddeg bakades ”kamsor”, avlånga längder om 2 kvarter. Längderna gräddades i ugnen och förvarades torkade till behov, då ”kamsorna” kokades. Mjölk och smör åt man med. Stundom kokades även ugnstekt kött i små stycken i anrättningen.

119 G:by, Reipsar, uppt. eft. M. T.

Torta

120 Torta bjöds som desert första och sista målet på ett bröllop förr och gammalt folk tycker det är sämre tider nu, när man inte har råd all ge torta utan bjuder en fattig pepparkaka eller dylikt. ”Storbolskocken”, som ofta var från staden bakade tortan, så att de vanliga kockarna inte riktigt hade reda på det. Ingredienserna voro: grädde, smör, ½ tesked alun, vetemjöl, plommon. Ägg hade man inte den tiden, ty man höll inte höns.

121 Tortorna togs ut ur den utkavlade degen med dricksglas och ett sviskon, ur vilket man borttagit kärnan, lades i mitten på tortan.

122 G:by, Kaustar, uppt. eft. S. F. m. fl.

Gröt

123 Gryngröten har spelat och spelar allt ännu stor roll på kalasen i Gamlakarlebytrakten. ”Pitu’ utan gröit ä’ int’ na’”, menade de flesta sagesmän. – Korngrynsgröten var förr i bruk. Numera har den utbytts mot risgrynsgröt, som serveras både kokt och som ugnstekt gröt. Gröten gräddas eller stekes i stora stenfat i ugnen, och faten lyftas direkt på bordet, när de tagas ur ugnen. – Den garneras ofta med socker och kanel.

124 ½ stop mjölk per hjon bestods till gröten på kalas.

125 G:by, Reipsar, uppt. eft. M. T.

Russinsoppa

126 En kopp risgryn kokades i litet vatten. När de voro mjuka, tillspäddes vatten och russin tillsattes. Då vattnet kokade upp avreddes soppan med potatismjöl och gjordes söt med sirap. En bit kanel tillsattes stundom för att soppan skulle få finare smak.

127 G:by, Såka, uppt. eft. G. B. f. 1849.

Larsmäss

128 Larsmäss skall man första gången smaka nypotatis.

129 (Sagesmannen G. B., som var barnfödd i Nedervetil var en mycket orginell och pratsam gubbe, vars specialintresse var troll. Han har gett uppgifter i Gamlakarleby häft. II, skrock och vidskepelse. Sagesmannen var fruktad i gårdarna för sitt omöjliga spottande på golvet. Då han kom till gården, där uppt. var, lade gårdens unga dotter en spottlåda framför honom. Han spottade en stund bredvid den men slutligen sade han förargad: ”Ta’ bort fate’ annors spottar ja’ i na’.”)

Vardagsmat

130 Kaustar, uppt. eft. T. B. och sagesmannens 98-åriga mor.

”Muttipepo.”

131 Ett par kaffekoppar vatten kokas upp och salt tillsättes. När vattnet kokar hälles ett kilo kornmjöl (skrätt) i grytan. Allt mjöl skall hällas i grytan genast, och det hjälper ej senare att skarva i mjöl, om man tagit för litet, ty rätten blir då förstörd. Mjölet får icke iröras på vanligt sätt. Med ett slev- eller kräckelskaft stöter man hål i mjölet, som ligger över vattenytan. Vattnet skall koka upp genom hålen och på detta sätt genom dränka mjölsmassan. När mjölet är genomdränkt, får man röra ordentligt i grytan och bör göra detta grundligt för att ej få vidbränd ”muttipepo”. Några |150||151||74|minuter skall anrättningen, som blir grynig koka ännu. När man lyftat grytan av elden, ilägger man litet smör. Rätten skall ätas varm med mjölk.

132 När man ville ha extra god ”mullipepo”, lade man några nypor malt i vattnet, som först kokades upp. Ju mera smör man rör i ”muttipepon” dess bättre blir den. Kornmjöl skall man tillsätta så mycket ”som vattnet tål.”

133 G:by, Wittsar uppt. eft. M R.

”Dubbla file.”

134 Filbunken silades första gången endast till hälften. När filen löpnat, silade man ny mjölk på som i sin tur fick löpna. – Till någon högtid kunde man sila ”dubbla file” t. ex. midsommar men i allmänhet sällan.

135 G:by, Övre Korplax, uppt. eft. H. K.

”Gröitplaistje.”

136 ”Gröitplaistje” kallades också ”rumituti” samt i Kronoby ”gårå”.

137 Surmjölk hälldes i en gryta, som placerades över elden. Med en sked lades klimpar av kall kornmjölsgröt i mjölken, som fick koka upp. Rätten fick koka endast någon minut. Smör tillsattes, innan man åt rätten. I stället för surmjölk kokade man stundom sötmjölk och kallade rätten ”gröitplaistje”, men det var inte den äkta rätten.

138 Efter någon saltmat åt man ”gröitplaistje” som supanmat.

139 G:by, Kaustar, uppt. eft. S. F.

Rovvälga

140 Korngryn kokades mjuka i litet vatten. Därefter tillspäddes mera vatten, skalade och kluvna rovor jämte skalade och i fyra delar skurna potatis tillsattes. ”Rovvälgen” avreddes med kornmjöl vispat i litet mjölk.

141 Under hösten åt man förr varannan kväll rovvälling och varannan kväll ”napusoppa”, påstod sagesmannen. (”Napusoppa” Se Nedervetil Vardagsmat sid. 37.)

142 G:by, Kaustar, uppt. eft. T. B.

Rågmjölsgröt

143 Vatten kokades upp, och rågmjöl irördes med kräckla, tills man fick en tunn gröt. Kummin tillsattes. Gröten åt man med surmjölk. Kokades ofta åt barnsängskvinnor.

Mjölgröt

144 Kokades av råg- och kornmjöl, och skiljde sig dessutom från den föregående gröten därigenom att den skulle kokas så tjock att kräcklan kunde för sig själv stå rak i den. Endast salt tillsattes.

145 Sagesmannen visste även berätta att man ännu så gott som varje kväll kokar kornmjöls-gröt(skrätt kornmjöl) i Larsmo.

146 G:by, Såka, uppt. eft. A-S, J.

”Ölsupa.”

147 Skummad mjölk uppkokades, och hembryggt öl hälldes i, varpå allt fick koka upp ännu en gång. En torkad ost bröts i bitar och lades i grytan. När ”ölsupan” upphällts i ett fat blandades litet sirap i den.

148 G:by, Kirilax. uppt. eft. S. W.

”Dricksvälg.”

149 Några koppar vatten kokades upp och svagdricka tillspäddes. En ost ”betades i välgen”, som avreddes med kornmjöl.

150 Ölet i ”ölsupan” kunde också utbytas mot surmjölk och kallades då i Terjärv ”sädels”.

151 Ölsupa och drickvälg kokades allmänt åt barnsängskvinnor.

152 G:by, Såka, uppt. eft. A-B. B. f. 1855.

Grynstampning

153 Grynstampen bestod av en urholkad trädel (avsågad av en stock) och en stöt, som här var helt av järn. Emedan denna var tung, fick man ej stöta grynen hårt. Ofta fingo därför ”små nurilar” (halvvuxna pojkar) stampa grynen, och detta skedde vanligen i stugan.

154 När kornet var stampat, skulle grynen sållas. ”Såldon” gjordes av kojuver, på vilka spenarna fingo stanna kvar. Spenarna skulle ställas upprätt i sållet och tjänade till att skilja ur. Med spikar slog man hål i kojuverskinnet, som spändes över en träspjälk, vilken böjts till ett runt band. Agnarna eller sådorna gleds ned genom hålen men grynen stannade kvar i sållet. (I vanligt rågsåll tvärtom.)

155 G:by, Såka, uppt. eft. M. S.

Ostberedning

156 När en ko bar, gjorde man ost, d.v.s. när man fick ”burukudda”. 3 kannor råmjölk ljummades tillsammans med skummad eller hel mjölk allt efter råd och lägenhet. Så tog man en löpespåse (sid. 81), skakade ut saltet i grytan och tog med påsen upp mjölk ur grytan. Mjölken fick stå i påsen en stund, varefter den hälldes tillbaka i grytan och då löpnade allt i grytan på en kort stund. Såsom man under det man rullar kräckelskaftet mellan handflatorna rör i mjölet, när man kokar mjölgröt, ”kräcklade” man även i ostgrytan, under vilken hölls en sakta eld.

157 Då osten avsatt sig på bottnen av grytan, bakades den och ”krystades” i hop med händerna på grytbottnen |164||165||81|och lyftes upp på ”ostlocket”. Detta ställdes nu mot en stor björkvedsbrasa i den öppna spiseln, och osten stektes på detta sätt.

158 I vasslan, som lämnades kvar i grytan, slog man litet råmjölk och kokade upp den på nytt. Detta blev ”ostvassla”, som begärligt inmundigades till mellanmål av stora och små med eller utan bröd.

159 Av en ”burukudda” fick man vanligen 4 ostar.

160 Ostlöpe beredde man på följande sätt. ”Våmben” av en nykter kalv (d. v. s. en som ej efter födelsen fått dricka något, innan den slaktats.) upphängdes på en sticka. Det var nu en påse, ungefär 1 kvarter lång, och i den lade man 2 nävar salt. Därefter hängdes den upp och användes vid ostberedning. En löpespåse |166||167||82|kunde användas i åratal. Man lade nytt salt i den vid varje ostberedning och hängde upp den att torka till följande gång.

161 Jul, nyår, våffeldagen, trettondagen, pingst, påsk och midsommar fingo alla i gården ½ ost, i rikare gårdar gav man t.o.m. en hel ost åt alla. När ett barn ”slapp över ABC-boken, fick det en ½ ost och då katekesen var inlärd en hel ost.

162 Ost användes i, ”ölsupa”, ”oststejtje” drickesvällingar m. fl. rätter. Likaså var den med i ”gåvorna” vid ”pitu” (kalas.)

163 Midsommar- och pingstosten, som bereddes av helmjölk, kallades ”sötost”. Den gjordes eljes på samma sätt som den beskrivna, men pressades sedan ej ur vasslan utan fick koka ihop med den.

164 G:by, Kirilax, uppt. eft. S. W.

Mältning

165 Vid mältning skulle kornet ligga i blöt 3 dygn men rågen behövde endast 2 dygn. När säden var uppblött föstes den på laven och då den ”lupit ut”, började eldningen. Sedan säden tagits ur vattnet måste den åtminstone stå ett dygn, innan eldningen. Först eldade man litet i bastun och sedan för varje dag mera. Sjette eller sjunde dygnet skulle säden riktigt badas d. v. s. den dagen hade man den starkaste värmen. Denna dag eldades med alved och enris och maltet ”viskades” för att sötna. Sedan minskade man värmen igen varje dag, under det torkningen pågick. Lika många dagar som det uppvärmdes lika många dagar skulle det torka. Det förflöt ungefär en tid av två veckor från det man lade säden i blöt, tills man tog maltet från laven.

166 G:by, Såka, uppt. eft. A-B, B.

Jul

167 Under hela julen skulle det stå 3 staplar bröd (vispabröd) smör och sik jämte en kanna hembryggt öl på julbordet. Var och en som kom in bjöds på en sup med tugg. Den mittersta stapeln skulle stå orörd.

168 Staffansdagen klädde pojkarna i byn ut sig och gingo omkring i gårdarna för att ”bes ost”. När de fingo ost, sjöngo de en psalmvers, men om de inte fingo någonting sjöngs de i stället en smädevisa.

169 Tredje dag jul färdades gubbarna ur gård och i, och dessa skulle trakteras med bes brännvin. Det hette, att ”gubbarna skulle bes brännvin Jussisdagen.” – Förr spelade ”ostbisarna” på instrument, som de själva lagat av två trästyckan med näver mellan, några blåste på kammar, mot vilka de lagt papper och andra spelade på mungiga.

Midsommar. Majfest

170 G:by, Såka, uppt. eft. A-S. J. f. 1835 och A. B.

Midsommar

171 Om midsommar smyckade man förr liksom nu stugan med rönnlöv och björklöv. Kring trappan reses björkar. Tiotiden på kvälln bränner man eldar på något berg, sedan ungdomen varit ute för att ”vandra” från kl. 7 på kvälln d.v.s. för att promenera kring ängar och backar under skämt och glam. För togo flickorna midsommarkvälln första gången för sommaren på sig vittröjor och blårandiga kjolar (mörkblå botten med vita ränder.) Vidare prydde de sig med linningshalsdukar med påsydda rosor. Dukarna voro med eller utan fransar beroende på vars och ens smak. – Vit- och rödrutiga bommullsdukar, som de ibland kastade över axlarna vävde de själva.

Majfest

172 Valborgsmässkvällen samlades ungdomen ute för att leka och dricka kaffe i det gröna.

173 G:by, Såka, uppt. eft. A-B, B. och M. S.

Hampberedning

174 Eskilsdagen skulle hampan sås. Var det kall vår sådde man hampan något senare, johannetiden. Frö tog man av hampan varje höst och förvarade det till våren. På ett land av 10 kappland fick man 7 lispund hampa.

175 Före potatisupptagningen tog man upp hampan om hösten. Man hade en tunna med sig på hamplandet, och i den samlades frö. Man drog upp ett knippa hampan med vänstra handen, slog rötterna mot tunnan så att mullen lossnade av dem och sköt med högra handen fröna i tunnan. Hampan bands sedan i små knippen ”hampkärvor”. När all hampa var uppryckt, fördes den till hampgropen, där den lades i blöt; brädstycken med stenar på lades över hampan, så att den skulle hållas under vattnet. Om det var stillastående |176||177||87|vatten, fick hampan ligga i ”blötån” eller ”röjtån” 3 veckor, men var det rinnande vatten måste den ligga 5 veckor. ”Hampgreve”, sådant vatten, där korna hela sommaren avbördat sig, var mycket eftersökt att blöta hampa uti. Hampan breddes nu på ”åkergåle” (gärdesgården), och där fick den ligga ett halvt år. Bra var det, om man kunde låta den bli överårshampa (så att den ”brytjades” först på hösten ett år framåt) Hampan skulle sedan ”brytjas”, antingen i rian eller bastun. Hade man mycket hampa, eldade man rian, eljes dugde bastun. I rian breddes hampan på ”parsarna” i bastun på mältlaven. Under en veckas tid eldade man, tills hampan var så torr, att man lätt kunde bryta av den. Då skulle hampan ”brötjas” |178||179||88|på ”brytjan”, en bänk, där en klifta av trä fanns, (se Kyrkslätt Linodling). Sedan skulle hampan arbetas i ”kliftan”, som var järnskodd, och så förflyttades den över till ”skäftons” behandling”. ”Skäftträ” var trekantigt och med det slog man på en ”nockå” hampa i gången. Därefter häcklades hampan med ”häcklån”, som var försedd med 10 eller 12 järnpinnar, mot vilka man slog hampan. Sist borstades hampan med en ”borsta”, gjord av tagel (som kardor) och lades ihop till ”flágor”, så att varje flagå innehöll 3 nockor.

176 Av borstblånorna spann man till ”entränindje”, varar ”särtje”, den nedre delen av skjortan vävdes. Denna skulle nämligen vara av grövre och sämre tyg. Av bortblånarna spanns och tvinnades även till inslag. Finare |180||181||89|blånar spann man till ränning och bättre tyg, varav man sedan sydde övre delen på skjortan. På samma sätt tillverkade man ”hurstpaitorna” (vardagsdräktan för kvinnorna, lösa klänningar), så att överdelen var tyg av finare blånar och ”nedrandeilen” är grövre. Nedre delen kallades också på dessa ”särtje”. Det gamla språket ”Ja’ träng int’ ta ein me’ kornhalmssärka”, lär tyda på att något slags tyg av kornhalm skulle förekommit, menade sagesmannen. Upptecknaren undrar, om det ej lika gärna kan vara smädanda av alltför grova blånar till ”särtje.” Av grövre blånar spanns också ”lårfodre” (kalsongerna) åt karlarna.

177 När att hampa var spunnen, skulle garnet kokas i vatten och aska. Ränningen eller ”varpe” kokades först och sedan inslaget eller ”väfte”. Inslaget skulle spinnas |182||183||90|”ansåls” (motsols) men ränningen ”rätsels” (medsols.) Sedan allt utarbete om hösten var undangjort började man gärna med hampan, ty man ville ha allt spunnet och vävt till såningstiden om våren. – Garnet blektes på snödrivorna och likaså vävarna. Av hampblånar vävdes också fyrskäftigt tyg till underlakan. (Överlakan begagnades inte.) Om vintern begagnade man ”yllevepor” till lakan.

178 I en gård kunde man väva 300 alnar hampa under vintern. Vävstolarna voro i gång från kl. 3 på morgonen.

179 Lin köpte man vanligen av ”lanthandlare” som färdades kring och ”foro till Tavastland efter lin”. Man köpte av dem 1 skålpund och spann därav till ”sömtråd”.

180 Till sommartyg åt karlarna hade man bomullsränning och ullinslag. Skilda klädesbodar med ”särtjestänger” och ”strumpstänger” fanss förr.

181 G:by, Såka, uppt. eft. A. B. B. f. 1855.

Handarbete

182 Sagesmannen spann en vinter 10 pund hampa samt dessutom ½ pund lin, som köptes till linkjölar. Linet spanns så fint, att 10 pasmar kunde dragas genom guldringen. Garnet färgades i staden mörkblått dock ej allt. Inslaget var helblått men till ränningen hade man 10 par trådar blåa och 1 par vita. Tyget manglades sedan i staden och blev som siden. Detta tyg syddes till sommarkjolar. Man vävde sedan enfärgade eller rutiga tröjor. Till vintern sydde man kjolar av fyrskaftigt ylletyg om 5 kvarters bredd. Kjolarna syddes av 5 vådar och veckades vid linningen. De voro ofta ”blå- och gålarandiga” förr. – Man färgade då garnet hemma. – Tyget hade blå botten med gulbruna ränder. Den gulbruna färgen fick man av ”bresilja” och kopparrök och den blå färgen på sätt, som redan är beskrivet. (Se sid. 61.).

183 [berättelse om Korp Matt, se faksimil]