Lästext
Hitis
1 Upptecknat 1921 av Vivi Peters.
2 [innehållsförteckning, se faksimil]
|3|3 Hitis, Kaxskäla, uppt. 1921 av Vivi Peters eft. A. G.
Tobaksodling
4 Frö köpes från staden och sås i en låda, fylld av mull inne i stugan. Lådan får stå på ett varmt och ljust ställe inne i stugan, tills tobaksplantorna äro så stora, att man kan plantera dem på kall jord. Vanligen planteras de ut samtidigt som potatisen sättes i närheten av köksväxterna, på skilda bänkar. När tobaken börjar blomma, kniper man av blommorna, så att bladen växa bättre. På hösten plockas eller skäras bladen och hängas på snören för att torka och vissna i luften. Bladen radas sedan i bunter, och på varje bunt lägges en tyngd av sten, som pressar bladen, så att dessa skola bli mörka. – Tobaksbladen förvaras så och efter behov skär man sönder tobak åt sig.
5 Hitis, Biskopsö, uppt. 1921 av Vivi Peters eft. U. A.
Potatismjöl
6 Potatismjöl beredde man alltid hemma förr. Under krigstiden började man igen göra det, ehuru man en tid köpte det från staden.
7 Potatismjöl beredes om hösten, sedan potatisen upptagits. Om man river potatisen med rivjärn, så tager man helst stora potatis för att det var bättre och bekvämare, emedan man vid rivning av en liten potatis lätt skrapade fingrarna på rivjärnet. Malade man potatis på potatiskvarn, så utvalde man små potatis.
8 Potatis rivas på ett grovt rivjärn över en stor så eller balja. När allt är rivet, silar|6||5| man den rivna massan genom ett såll eller mjölsikt. Man tar en del av massan och lägger den i siktet. Vatten hälles över massan, och omröres med handen, så att stärkelsen går genom siktduken. Sållet hålles på två träbräden över en tom så under pressningen. Stärkelsen faller då ned i sån tillika med vattnet. När allt är pressat genom siktet får sån stå orörd, tills stärkelsen fällt sig ned på bottnen av sån, och vattnet klarnat. Då hälles vattet av men försiktigt, att ej stärkelsen medföljer. Kärlet ifylles med nytt vatten, och det hela uppvispas|7||6| med en vispel, gjord av barkat björkris. Nu får sån stå orörd igen, tills stärkelsen fällt sig och vattnet klarnat. Då häller man igen bort vattnet och fyller sån med rent vatten ånyo samt vispar upp stärkelsen. På detta sätt fortsätter man tills stärkelsen är fullkomligt ren och vit.
9 Detta arbete utför man stundom vid brunnen, om det är vackert väder, men vid fult väder i kokhus, där sådant finnes eller inne i stugan t. o. m.
10 När stärkelsen är ren, häller man det sista vattnet av och skär upp stärkelsen, som nu är hård, i bitar och lägger dessa på ett|8||7| utbrett stort lakan eller något annat rent kläde. Stärkelsen torkas antingen på lakanet i solen eller också på plåtar i svag ugnvärme.
11 Under tiden stärkelsen torkar, kramar man allt emellanåt om stärkelsebitarna och smular sönder dem tills allt blir mjöl. Då mjölet är torrt, så häller, man det genom sikt, så att det blir riktigt fint. I siktet stanna små grova korn, som inte gå genom. Dessa korn användas sedan som gryn vid kokning av välling. Man kokar inte enbart välling av kornen utan tillsätter även vetemjöl, antingen hemvete, eller köpt fint vetemjöl, skorpmjöl.
|9| |8|12 Potatismjölet förvaras i tygpåsar eller i bleckburkar i skafferiet. Man kan använda potatismjöl som stärkelse, då man stärker tvättkläder och vid av alla sötsoppor. Ibland kan man även lägga potatismjöl i grötar, s.s. rågmjölsgröt. Om man nämligen avreder rågmjölsgröt med potatismjöl, blir den finare och smakligare.
Bakning
13 Hitis, Vänoxa, uppt. 1921 av Vivi Peters eft. M. V f. 1864.
Surbröd
14 ”Degroten” tillagas av ljumt vatten och rågmjöl, så att det hela blir som en tjock välling. Sedan låter man ”degroten” stå och jäsa i degtinan över en dag för att riktigt surna. Därefter knådar man mera mjöl till, så att det blir en stadig deg. Då man lagar degroten, lägger man genast så mycket vatten i tinan, som man behöver till hela bakningen.
15 När degen är knådad, får den stå och jäsa igen. Därefter öser man en del av degen med en s.k. ”degskol” av trä upp på bakbordet och ”ältar” därav|11||11| runda ”bröämnen”, som bakas ut med flata handen. Med en brödform, köpt och av bleck, eller ett brödhorn gör man ett hål i brödet och lägger de färdiga bröden på brödbräden för att jäsa. Bröden ha dock dessförinnan krusats med ”brödkrusan” eller ”brödkammen”, av trä och med naggar. När bröden äro jästa, lägger man dem i tur och ordning på ”brödgrislon” som är försedd med långt skaft, naggar bröden på ”grislon” med en brödnagg av ståltradar och skjuter in dem i ugnen.
16 Ugnen har man vanligen eldat med tallved. När brasan i ugnen brunnit ned, slår man ut kolen|12||12| med ”unskrakan”, en lång trästång som är något tillspetsad i ena ändan, den nämligen, som man sedan sticker in i ugnen. ”Unskrakan” doppas i ett ämbar vatten alltemellanåt, så att den ej skall fatta eld. När kolen bretts ut över hela ugnen, skrapar man igen ihop dem mot ugnsöppningen och drar ut ur ugnen så mycket kol man kan få med tillhjälp av ”krakan”. Ugnen sopas sedan ren med ”unskvasten” eller ”unssopån”, en lång stång, föredd med en kvast av tallkvistar, någon gång kråkris även i änden. Om man bundit fast kvistarna i kvasten så dåligt, att kvasten går sönder i ugnen, så betyder det olycka. Några ha fina|13||13| ugnskvastar, vilka äro gjorda så att stången i övre änden är något bredare och kluven. Kvistarna stickas in i öppningen och ett band av järn omsluter dem. För att kvistarna skola hållas säkert fast virar man dessutom en ståltråd om. (”Unssopån” kallas i Kyrkslätt ”ugnssvipun” eller endast ”svipun”, och ”unskrakan” kallas där ”svipustången”.)
17 ”Unssåpån” får vanligen stå ute i knuten mellan stugväggen och farstukvisten men man får akta sig för att inte i misstag kasta urin på den, för då kan man vara säker om att en kortare tid därefter bli sjuk.
18 Hitis, Vänoxa.
Brungräddat bröd
19 Brungräddat bröd är detsamma som i några socknar t. ex. Korpo, Iniö kallas ungstandat bröd. Det brungräddade brödet användes mest i Vänoxa och Högsara byar i Hitis för övrigt endast på enstaka ställen i socknen.
20 Det brungräddade brödet skall brungräddas eller ugnstandas av surbröd, som blivit gräddade bland de första ugnarna, när man haft en större surbrödsbakning. Om det skall bli gott brungräddat bröd, måste nämligen surbröden vara hastigt gräddade i god ugnsvärme. När alla andra bröd för dagen äro gräddade och ugnen lagom sval, radar man upp dem i ugnen på staplar om sex eller|15||15| åtta bröd de bröd, som skola brungräddas. Bröden läggas två och två med de krusade sidorna mot varandra.
21 Om det är svag värme i ugnen, få bröden stå där till följande dag, då de tagas ur ugnen, och sedan de svalnat föras ut i boden, där de vanligen förvaras i en så eller i degtinan. Man hänger inte brungräddade bröd i taket.
22 Brungräddat bröd tager man gärna med på fiskefärder, emedan man gott kan äta det utan smör.
23 Hitis, Näset, kyrkobyn, uppt. 1921 av Vivi Peters eft. I. N. f. 1860.
Brungräddade kakor
24 Rågmjöl siktas väl i ett såll, och under tiden värmer man vatten till kokpunkten, d. v. s. tills det slår bubblor och pärlor på vattnet, som inte riktigt får komma till kokning. Vattnet hälles i tinan. Man värmer så mycket vatten, att det blir hälften av hela den deg man önskar laga, ty det måste bli rum för påspädning. Salt tillsättes i vattnet. Med tillhjälp av en stor kräckla klappar man nu rågmjöl i vattnet, så att det blir en tjockare välling. Degvällingen skall klappas duktigt. Några bruka även tillsätta några nävar malt men ej alla. Degen överströs med ett tjockt lager mjöl, och får sedan stå och sötna. För att sötningen skall gå snabbare, övertäckes tinan|17||17| väl med kläder; vanligen tager man en skinnfäll ur sängen och kastar den över tinan, sedan locket lagts på denna.
25 Efter en stund (omkr. en timme) tillspäder man hett vatten och klappar mjöl i degen igen, varefter denna ånyo får stå. Några tillspäda degen tre, andra fyra gånger, och då man klappat i mjöl sista gången får degen stå i fred, tills den är sötsur. Vanligen dröjer det ett dygn. När degen är sötsur, tillsättes jäst, numera köpt, men förr drickesjäst, som man samlat och torkat på trasor, och degen knådas hård med mera mjöl. Som krydder använder man rumera ofta pomeransskal, som man skurit i skivor, men förr endast fenkol. Då degen jäst upp, bakar man fem tums tjocka limpor av den. Limporna krusas inte, men sedan de|18||18| jäst upp, strax förrän man lägger in dem i ugnen, naggar man dem med en träpinne, som man för gången täljt åt sig av en trästicka. Innan bröden gräddas, skola de smöjas med hett vatten, några smörja dem också med kaffesump. Då bröden gräddat, så att det redan bildats en skorpa på dem, tagas de ur ugnen och smöjas ånyo med vatten, varefter de få grädda tills de äro jämnbruna och genomgräddade. Man tager ut först ett av bröden och prövar med en trästicka, om brödet är gräddat. Om det fastnar deg på stickan, få bröden grädda ännu en stund.
26 Brungräddade kakor måste svalna i kläder, eljes bli de inte goda. Ofta plockar man hela bakningen i sängen, och mellan dynor och fällar få kakorna svalna. Kakorna förvaras bäst i råglåren.
|19| |19|27 Brungräddat bröd motsvarar sötsurbröd i andra socknar i Åboland. Benämningen sötsurbröd användes icke.
28 Jästbröd, sammanmalet vetebröd, skorpbröd, potatisbröd och kärnmjölkslimpor bakas även här på samma sätt som i tidigare beskrivna socknar, men s.k. svartböd har inte upptecknaren påträffat.
Vardagsordning
29 Hitis, Näset, kyrkobyn, uppt. 1921 av Vivi Peters eft. I. N. f. 1860.
Kvällsarbete
30 Om vinterkvällarna förr satt kvinnfolket och spann lin och ull. Man vävde allt hemma både lärft, sars och ”valman” (vadmal) och stickade strumpor och vantar.
31 Karlarna reparerade slädar, slöjdade såar, ämbar, bunkar och byttor, klövpärtstickor och gjorde korgar av pärtor. ”Pärtgället” innanför dörren skulle alltid vara fullt av pärtor, ty om man också brännde oljelampa, så behövde man alltid då och då tända en pärta i den öppna spiseln, där det brann riskor hela kvällen, och gå ut i farstugan eller boden för att hämta något.
32 Av tallträ gjorde karlarna pinnar åt skomakaren, så att han hade färdigt lager att taga av och pligga sulorna med, när han kom till gården för att göra kängor åt kvinnorna och|21||21| stövlar åt karlarna. Man täljde också korvstickor färdigt för slakten och ”båthälar” (stora spikar av trä) för båtbyggnad. Fiskredskapen preparerades, lappades, nya skötar, nät notar och ryssjor brundos.
33 Värdinnan stekte stundom rovor i ugnen, så att man fick något gott i mun, när man arbetede om kvällarna.
34 Hitis, Kakskäla, uppt. 1921 av Vivi Peters eft. I. G f. 1876.
Hudberedning
35 Efter höstslakten skulle hudarna beredas, och det gjorde man förr hemma. Man förde inte hudarna till Åbo för att garvas som nu. På Väno garvade man ännu för par år sedan själv fårskinn och kalvskinn, men ox– och kohudarna skickades till staden.
36 Redan på sommaren måste man tänka på hudberedningen, ty johannetiden var det bäst att taga barken, som man behövde, från granarna, emedan denna då lossnade bäst. Barken utbreddes först på ett slätt berg för att torka i luften, och sedan tröskades den i ”loan” (logen) med, ”slagun”. Hudarna skulle först läggas i en lag av kalk och vatten, så att håren skulle lossna bättre. När|23||23| hudarna legat i kalklagun så länge, att håren lossnade, när man ryckte i dem, skulle håren skavas bort. Hudarna hängdes över en träbock, och med en träkniv med vassa kanter skrapade eller skavade man bort håren. När allt var renskrapat, förde man hudarna till sjön för att tvättas rena från kalken.
37 Nu kokade man ”barklag” (den tröskade barken kokades i vatten) och hällde den i en stor tina eller ett kar och hudarna lades i barklagen x (Utom av granbark lagades även "lag" av al- och videbark.), när den svalnat. Hudarna skulle trampas varje kväll. Två eller tre karlar stego barfota i karet, som vanligen stod innne i stugan, och trampade på hudarna. Stundom fingo även barnen roa sig därmed, men det var dock alltid en äldre person|24||24| med och styrde det hela. Under en veckas tid skulle hudarna trampas varje kväll. Sedan tömdes ”barklagen” bort. Hudarna skulle nu ”barkas”, och proceduren förflyttades nu även till brännhuset, där ett annat stort kar stod i beredskap. Hudarna placerades i karet och mellan dem alltid ett lager torr bark. När alla hudar voro i karet hällde man vatten på, så att hudarna täcktes, och överst breddes torkat och tröskat ärtris. Barkningen räckte par månader. Den kortaste tiden var sex veckor. När man lade hudarna i barken efter oktoberslakten, så kunde det hända, att de fingo ligga där över jul. Vattnet i karet fick inte frysa. Man måste|25||25| allt emellanåt elda brännhuset. Den som hade varmt fähus lät ofta barkningskaret stå där. Någon gång hände det, att man fick se ett barkningskar inne i stugan, där det utspred en allt annat an behaglig doft. När hudarna togos ur karet och barken sopats av, var sullädret färdigt. Hudarna skulle nu torkas, tills skomakaren kom, ty då beredde eller bråkade man överlädret. Skomakaren var mästare och självskriven ledare, vid beredningens fortgång. Ingen vågade därför fortsätta, förrän skomakaren kom till gården. Detta skedde efter jul. Man måste även skaffa svärta åt skomakaren, så att han efter bråkningen kunde svärta lädret. Svärta tog man från s. k.|26||26| ”svärtesbrunnar” d. v. s. man tog svart lös lera från bottnen av källor, som funnos på sank mark. Med denna lera insmordes lädret, sedan det var bråkat, och sist smorde man lädret med flott, varefter lädret, sedan det torkat, var färdigt för användning till grövre plagg.
38 Bråkningen av lädret vidtog genast, när skomakaren kom till gården för att göra skomakararbetet för året. Alla karlar i gården sutto och bråkade med skinnen utbredda över knäna. De bråkade och rullade och ”mäntade” skinnen, tills dessa blevo mjuka. Ju mjukare skinnen blevo, desto bättre blev lädret. Kvinnfolket fick inte befatta sig med detta arbete. Om någon av kvin|27||27|norna närmade sig och försökte hjälpa vid bråkningen, så slogo karlarna henne med skinnen kring öronen, och det hette att hon fick sig en ”ordentlig lädervälling”. Sedan lädret först bråkats med händerna, använde man en s.k. ”räcknagel”. Denna bestod av ett litet järn, som var försett med ett långt skaft, vilket slutade med en krycka. Skaftet skulle vara lika långt som en vanlig mansarm. Man satte kryckan under högra armen (i högra armhålan) och höll i ”räcknageln” nere vid järnet, med vilket man skavade och bråkade lädret, så att detta blev både mjukt och glatt. När lädret arbetats väl med ”räcknageln”, fortsatte man beredningen med ”narvträ”. Detta var också av|28||28| av järn, liksom en bred klädesborste med läderrem på övre sidan, under vilken rem man höll handen, när man arbetade med ”narvträet”. På undre sidan var, narvträet” krusigt. Med ”narvträ” inbråkades svärtan i lädret, och man arbetade så länge med ”narvträ”, tills lädret var alldeles jämnt och fint och färdigt.
39 Hästhudar bereddes på samma sätt som kohudarna, men sedan skulle hästhudar dock bearbetas eller bråkas i ”mäntbråken”, som ställdes mitt på golvet och fastgjordes i golvet och taket. Hästhudarna blevo således dubbelt bråkade.
40 Av hästläder gjorde man ej gärna stövlar, ty det är inte vattentätt. Huvudsakligen användes häst|29||29|läder till seldon.
41 Fårskinnen bereddes icke på samma sätt som de övriga skinnen. När man slaktat får och rett slakten började man arbetet med skinnen. Man rörde ihop en välling av salt-lake och havremjöl. Denna välling smordes på köttsidan av skinnen, vilka sedan rullades ihop och lades i ett stort tråg eller i en så för att ligga där, tills ullen nästan lossnade. Om en ulltapp lätt lossnade, när man ryckte i den så fick man hänga upp skinnen för torkning. Man måste hänga upp skinnen, förrän ullen lossnade av sig själv, ty då blev det ej så bra läder. Skinnen hängas att torka uppe på vindar i bodar eller ute i det fria på långa|30||30| stänger eller också på brödspett, om torkningen skedde inomhus. Man måste akta skinnen för regn. Efter torkningen skrapades havremjölet bort, och med ”bråknagel” och ”bråkring” bråkades skinnen väl. Några tvättade efter torkningen skinnen vid stranden, där de först hängdes upp på skötstänger, så att vattnet fick rinna av, och sedan torkades skinnen ånyo i svag värme i bastun, sedan man bestrött. köttsidan med litet rågmjöl. Sedan skinnen torkats bråkades de med tillhjälp av ”fårbråk” och ”bråkring”. Den sistnämnda var vanligen fast i väggen eller i en sängstolpe eller dylikt, så att den var stadig. Två personer hjälptes åt att dråga skinnen genom ”bråkingen”, tills dessa|31||31| voro mjuka och glatta. Fårskinnen svärtades icke.
42 Hästtagel sålde man till borstbinderier i staden, men svinhåren eller ”börståna” hade man själv användning för. Det fanns alltid någon gubbe i byn, som kunde göra borstar av svinbörst, och dessutom stoppade man ”svinbörst” i hästränker och ”hästvalkar”, som man gjorde själv.
43 Hitis, Biskopsö, uppt. 1921 av Vivi Peters eft. I. A. f. 1886.
Brännvinsbränning
44 Brännvinsbränningen har tillgått enligt samma metoder som i de övriga av upptecknaren beskrivna socknarna i Åboland (Pargas, Kimito, Korpo och Iniö) och med samma redskap.
45 Till en sats tog man vanligen två eller tre fjärdingar potatis, 1 lispund av varje mjölsort, havre- råg- och kornmjöl, och av en sådan sats fick man ungefär 12 kannor brännvin enligt sagesmannen.
46 Vårsäden var bättre att bränna av. Potatisen skulle kvällen förut ställas ute för att frysa. Då lämpade de sig bättre.
47 Tre timmar skulle drankpannan koka här men klarpannan ej så länge. Det som blir kvar i klarpannan kallas ”pinkpank” eller också ”efterslank”.
|33| |33|48 Brännvinet blandades ofta ut med sjövatten. När man, krovar det färdigbrända brännvinet häller man litet i ett spetsglas. Om det slår bubblor mitt i glaset, är brännvinet ännu för starkt, men flyta bubblorna mot bräddarna, är det bra och behöver ej blandas ut med vatten.
49 ”Mina karar bli inte fulla utan mätta”, sa’ en bonde, när han tappade sitt brännvin på buteljer, som drogo sju kannor.
50 Brännvin användes nästan dagligen. Innan karlarna gingo ut på arbete, fingo de sig en sup, men full söp sig ingen hygglig människa, om det inte var något större kalas eller en högtid.
Brygd
51 Hitis, Högsåra, uppt. 1921 av Vivi Peters eft. E. J. f. 1848.
Brygd
52 Mältningen och brygden har även i Hitis skett som i tidigare av upptecknaren beskrivna socknar i Åboland. Benämningarna äro även desamma, och har därför icke upptecknaren ansett sig behöva upprepa beskrivningen.
53 När maltet låg på laven för att baddas, skulle man då och då gå upp på laven och packa på det och röra om det med vantar på händerna. Man skall låta maltet ligga så länge i ”stöpet” (se Kyrkslätt) och gro, tills det vuxit ut en pigg, som är tre gånger så lång som själva kornet.
54 Maltet fick stå ett dygn i en ”binka”, en låg så, efter det man tagit ned det från laven. Emedan det var sött och gott så försökte barnen snatta ur ”binkan”, Därför hette det när någon var svår efter sötsaker ”han är så kvick i binkan”.
55 Hitis, Lövö, Biskopsö, uppt. 1921 av Vivi Peters eft. M. S. f. 1843.
Enbärsdricka
56 När mjölktillgången minskade om hösten, bryggde man enbärsdricka, så att man hade något att dricka till maten.
57 Till enbärsdricka skulle man taga enbär, som voro blåa. Bären dryftades från kvistarna och stöttes råa. Därefter silade man den genom silduk, under det man hällde hett vatten över den. Bären kastades bort, men spadet, som runnit genom silduken kokas upp och ställes för att svalna. När blandningen svalnat, tillsättes jäst, och då enbärsdricka jäst val, tappas det på små kaggar.
58 Några kokade även enbären och lät dem först efter kokningen avrinna genom silduken.
59 Hitis, Lövö, Biskopsö, uppt. 1921 av Vivi Peters eft. M. S. f. 1843.
Vardagsmat
60 I Hitis har man kokat fågelgröt, grovmjölsgröt eller rågmjölsgröt, korngrynsgröt, ärtgröt, potatis- mannagryns- risgryns- lingon- och finmjölsgröt.
61 Ärtgröten kokas ej som sagesmannen vet numera. Den var vanlig förr och serverades med surmjölk. Ärterna kokades i vatten, tills allt vatten kokat in. Litet rågmjöl och salt tillsattes, stundom även kornmjöl i stället för rågmjöl.
62 Finmjölsgröt var en finare gröt, som kokades i mjölk. Smör tillsattes även. Den kokades åt barnen i synnerhet när det var någon högtid.
63 Hitis, Vänö, uppt. 1921 av Vivi Peters eft. M. A. f. 1857
Barn
64 Om en havande kvinna blev skrämd, så skulle hon genast välsigna sig, så hade det ingen menlig inverkan på barnet. Kläderna för det väntade barnet skulle sys av gamla kläder och i hemlighet. När barnet föddes, skulle man ha stål i sängen, en sax eller annat, så gick allt lyckligt. Om barnsängskvinnan fick svåra plågor, så lade man en psalmbok under huvudgärden.
65 En barnsängskvinna fick inte gå bland andra människor, förrän hon var kyrktagen. Kyrktagningen skedde ofta i kyrkan någon söndags|38||41|morgon, innan gudstjänsten började. Kvinnan gick och satte sig i bänken lägst innanför dörren medan hon väntade, att prästen skulle komma.
66 Klockaren satte fram bönpallen på kyrkogången, och då prästen kom, välsignade han kvinnan och läste en bön över henne, under det hon knäböjde på pallen. När kvinnan var ”löst” så steg hon upp, och prästen tog henne i hand och hälsade. Därmed var hon igen fri från barn sängen och fick vistas som förr bland annat folk. När barnet första gången|39||42| var badat skulle det föras till fadern, som skulle ge det en kyss. Detta iakttages dock inte mera.
67 Barnkläder skulle torkas inmhus, så att inte barnet finge utslag. Den första mat, som barnet fick efter modersmjölken, var ”tuggan”. Man tuggade skorpa, blandade socker till och lade det tuggade i en liten lapp av skört tyg (tunnt tyg). ”Stoppan”, som den också kallades lades i barnets mun och barnet fick ligga och suga på den. När barnet var ett halvt år, kokade man åt det välling av mjölk, sammannalet mjöl och smör, som man öste i det.
|40| |43|68 Om ett barn visade tecken på hjulbenthet så badade man det i salt bad, och efter badet lindade man med lindor om benen ganska hårt. Fruktade man, att barnet hade ”risen” (engelska sjukan), så lade man bockkors” (getkors) i badvattnet.
69 När barnet skulle lära sig gå fick det övå sig i en ”gångstol” på fyra ben. Denna såg ut som en vanlig rund stol, från vilken man tagit bort i mitten en det av sitsen, så mycket att barnet väl rymdes att stå i den. Barnen sköt stolen kring golvet, under det det hela tiden stöddes av stolkanten under|41||45| armarna. Dessa stolar kallades även ”standstolar”.
70 I taket hängde man ofta en gunga av trä, som var fast i en ås uppe i taket. Där fick barnet sitta och se på när man arbetade i stugan.
71 Innan barnet var döpt, höll man det ine i kammaren, så att ingen främmande med onda ögon kunde få se det. Om natten skulle det vara eld på en lampa, och barnet fick inte lämnas allena ett ögonblick, ”så att det kunde bli bortbytt”.
72 Hitis, Lövö, Biskopsö, uppt. 1921 av Vivi Peters eft. M. S. f. 1843.
Vardagsmat
73 Palvat kött använde man mera förr och likaså fisksoppor. Fisksåd kokas av strömming, sik, simpor, braxen och abborrar. Potatis skalas och klyvas i fyra delar, kålrötter och även morötter, om man har av de sistnänndas, skalas och skäres i skivor samt läggas i grytan att koka med potatisen. Sedan potatisen och rötterna kokat en stund, lägger man fisken, som rensats och skurits i skivor, i grytan. Fjällfiskarna fjällas och simporna snos innan de läggas i fisksåd, som saltas och avredes med vete- eller rågmjöl. Först när kaffe kom i bruk kokade en gumma de råa kaffebönorna i en gryta och undrade huru det inte blev något ordentligt kaffe.
74 Hitis, Biskopsö, uppt. 1921 av Vivi Peters eft. U. A. f. 1846
Vardagsmat
75 Mjölpalt lagade man även förr här men ej numera. Fil åt inan hela sommaren. Första gången för sommaren skulle man äta fil till pingsten, men det fanns inte många, som väntade till dess. När man fiskade var alltid filbyttan, i vilken man hade klappad fil (grädde och mjölk sammanblandad) med.
76 I riktigt fattiga hem åt man på ”spisflison”. I hörnet, som stod utåt golvet, var i den låga spiseln inmurad en flat sten, som kunde användas till matbord. Matstol användes allmänt förr. Vanligen åto dock karlarna vid bordet i högsätsknuten men kvinnorna fingo nöja sig vid matstolen, som placerades ”innan unin” d. v. s. på spiselsidan i stugan, där kvinnorna vanligen höllo till.
77 Hitis, Vänoxa, uppt. 1921. av Vivi Peters eft. M. f. 1864..
Fisk
78 Förr brukade gummorna i Dalsbruk skaffa sig vinterförråd av fisk på följande sätt. De samlade sig sex eller åtta på en båt och seglade till Vänoxa eller Biskopsö om hösten, när man fiskade strömming. Gummorna hade med sig kaffe och bröd, ost, pannkaka och något starkt, vanligen bränvin. De landade vid samma strand till vilken fiskarna skulle komma med sin fångst, när dessa återvände från dagens fiske. Gummorna kokade kaffe på stranden i en av strandstenarna gjord tillfällig spis. När fiskarna kommo i land blevo de bjudn på kaffe och allt det andra goda gummorna fört med sig. Som belöning fingo gummorna fisk, som de saltade in i fjärdingar, som de hade med sig i beredskap.
79 [skrock, se faksimil]
|46| |53| |47| |54| |49| |56|